Inlägg taggade: skolinspektionen

Tidig uppföljning – tidiga insatser

Av , 20 mars, 2012 10:48

Ett skolsystem som endast bedömer elevernas lärande mot slutet av skolgången kan bara konstatera hur det blev – inte påverka hur det ska bli. På ett sådant sätt har det svenska skolsystemet fungerat under många år, med känt resultat. Allt för sent har problem uppmärksammats. Allt för sent har åtgärder vidtagits. Allt för många har lämnat grundskolan utan fullständiga betyg. Allt för många har avbrutit sina gymnasiestudier i förtid. Konsekvenserna av systemets försummelser är kostsamma för individerna som drabbats. Konsekvenserna för hela landets utveckling kommer att bli kännbara.

ESO, expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, offentliggör idag en rapport som vänder på frågeställningen. Vad skulle hända om man började följa upp barns och elevers lärande i tidiga åldrar? Vad finns det för för- och nackdelar?

”Vår utgångspunkt har varit att samhället har en viktig roll i att skapa goda förutsättningar för alla barns utveckling och lärande. Detta är viktigt för barns välmående, men också för att de färdigheter unga människor har när de möter vuxenvärlden och arbetsmarknaden är avgörande för hur de klarar sig i livet. Eftersom färdigheter föder färdigheter är det också mycket som talar för att det är effektivare att stötta en positiv utveckling i barndomen än att rehabilitera unga vuxna som hamnat i utanförskap.”

Det är en ganska enkel hypotes. Tidig upptäckt av barn som är i behov av insatser möjliggör tidiga insatser. Tidiga insatser har i sin tur större möjligheter till framgång än insatser som sätts in för sent. Varför har motståndet mot tidig uppföljning av barns lärande varit så starkt i Sverige? Enligt Skolinspektionen har rädslan att följa upp de enskilda barnens lärande varit så stark att de ”helt enkelt ‘lagt ner pennan’ och dokumenterar ingenting”. I våra nordiska grannländer är det inte på samma sätt, skriver ESO-rapportens författare:

”Vi noterar också att både Danmark och Norge, som också ingår i den skandinaviska educare-modellen, har bedömning på individnivå som ett inslag i sin förskoleverksamhet.”

Uppföljning av barns tidiga lärande är dock en okontroversiell fråga i Sverige när det genomförs inom sjukvården – på barnavårdscentralen, BVC:

”BVC samlar in och dokumenterar sedan länge uppgifter om barns utveckling, t.ex. görs olika språktester på barn vid tre års ålder och många andra systematiska iakttagelser. Denna information samlas dock inte in nationellt och det är dessutom oklart hur och i vilken utsträckning den ens används på lokal nivå. Vår bild är exempelvis att det är ovanligt att denna information når förskolan för att kunna ge information om hur verksamheten där bör anpassas efter barnens behov.”

ESO föreslår därför att BVC:s dokumentation av barns utveckling samlas in centralt. Fördelen med den centrala insamlingen är ”att generera ny kunskap om vilka arbetssätt och metoder som är framgångsrika och vilka som inte är det”. På så sätt kan vi lära oss vad som fungerar och använda denna kunskap i förskolan och skolan,  i stället för en ”trial-and-error”-kultur som ofta präglar verksamhet för barn i Sverige. ESO föreslår också att det införs ”en systematisk, diagnostisk bedömning av barnets tidiga språk- och läsutveckling i början av förskoleklassen” som också ska samlas in centralt.

ESO-författarna bemöter de farhågor som kan finnas att ökat fokus på individuella mätningar av resultat ”göder den politiska viljan att från central eller kommunal nivå detaljreglera och lägga tillrätta och på så sätt underminera de professionellas auktoritet och ansvar.” De bemöter också farhågan att ”problem förläggs hos de enskilda barnen snarare än i de verksamheter som möter barnen.” Sådana farhågor måste tas på allvar, men författarna tror på en motsatt effekt:

”Vår förhoppning är istället att ett ökat fokus på resultat i skolan och andra verksamheter som möter barn och en bättre möjlighet att jämföra verksamheter med varandra kan innebära att politiker avstår från att detaljreglera själva vägen till goda resultat. Vi hoppas också att bättre kunskapsuppföljning kan vara till hjälp för de lärare och andra som har ansvaret att stötta barns utveckling och att ett ökat fokus på verksamheters skyldighet att se och ge varje barn det stöd de behöver förskjuter ansvaret från barnet till verksamheten.”

Det är roligt att ESO på ett rakt och tydligt sätt lyft fram dessa frågeställningar. Om Sverige även i framtiden ska vara en kunskapsnation måste resultaten för elever i våra skolor kraftfullt förbättras. För att göra detta möjligt måste vi se till att hela skolsystemet fungerar bra för alla barn redan från första början. Om vi vill att alla ska vara med mot slutet, måste vi se till att alla är med från första början.

Det är också intressant att ESO-rapporten tillbakavisar påståenden om att det saknas uppföljning och nationella prov i Finland:

”Det är dock en vanföreställning att central kunskapskontroll inte sker i Finland. En viktig del av den nationella kunskapskontrollen ligger i att gymnasiestudierna avslutas med en studentexamen. Utöver detta bygger det finska systemet för uppföljning av kunskaperna i skolan på en nationell, sampelbaserad utvärdering. De skolor som omfattas av utvärderingen får skriva ett centralt rättat prov som mäter måluppfyllelsen i relation till läroplanen. Läraren får information om elevernas resultat direkt efter provet och inom månader får skolorna och utbildningsanordnarna respons i form av en jämförelse mellan skolans resultat och det nationella medeltalet. Förutom kunskapsresultat samlas även information in från rektorer, lärare och elever arbetssätt, elevbedömning, undervisningsresurser och elevernas attityder till studierna. För mer information, se den finska Utbildningsstyrelsens hemsida: www.oph.fi.”

Gomorron Sverige med Anna Sjögren från ESO, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Anna Magnusson, rektor för Vikingaskolan i Haninge.

Professor Ingrid Pramlings kommentarer berörs i  kommentarsfältet.

——-

DN, SvD, SvD Brännpunkt, Svt

Är skolan bra eller dålig? Eller både-och?

Av , 19 maj, 2011 17:05

Under våren har debatten om den svenska skolan varit
intensiv. Utbildningsministerns inlägg om katedern var en utlösande faktor.
Maciej Zarembas artikelserie i DN en annan. Debatten har rasat i tidningar, på
bloggar och andra sociala medier. För och emot. Många har känt igen sig och
bekräftar problemen. Andra uttrycker motsatt uppfattning. Lärarförbundets
ordförande uttalade sig emot, LR:s ordförande för.

Vad är då sanningen? Är den svenska skolan bra eller dålig?
Så länge verklighetsbeskrivningen skiljer sig så diametralt kan det vara svårt
att finna en gemensam väg framåt för skolan. Samtidigt tror jag att det kan gå
att hitta en gemensam bild. Jag ska förklara hur jag tänker.

Det är sällan så att en företeelse antingen är bra eller
dålig. Allt existerande har inslag av båda. Och hur de uppfattas beror på
vilket perspektiv man anlägger. Det handlar inte om antingen-eller, snarare om
både-och. Och balansen dem emellan.

Ett sätt att fördjupa frågeställningen om skolan kan vara
att ställa följdfrågor, till exempel: ”Vem är skolan bra eller dålig för?” eller
”Vad är bra eller dåligt i skolan?”

Alla borde bekymra sig över att en fjärdedel av grundskolans
elever har ofullständiga betyg. För den fjärdedelen har skolan inte varit
tillräckligt bra. Det borde vi alla kunna komma överens om. För de tre
fjärdedelar som fått fullständiga betyg har skolan varit betydligt bättre.

Alla borde bekymra sig över att de svenska elevernas
kunskapsresultat sjunker. Skolverket har i flera studier konstaterat detta
faktum, till exempel i den nationella utvärderingen av grundskolan 2003.
Skolinspektionen har konstaterat att varannan elev i gymnasieskolan hoppar av
eller går ut utan godkänt i alla kurser. För att inte tala om internationella
jämförelser som PISA. Eller rapporter om att läsförståelsen sjunker.

När sådant konstateras brukar debatten hamna på avvägar. En
del riktar in sig på fel i provet. Provet mätte fel saker. Eller var inte
tillförlitligt. Eller feltolkat. Andra anser att det som svenska elever är bra
på inte går att mäta. Ytterligare andra lyfter fram kvaliteter i skolan som
inte handlar om kunskaper, till exempel elevernas trivsel.

Men båda sakerna kan vara sanna samtidigt. Eleverna kan både
lära sig för lite och trivas.

I bakgrunden till hela debatten mullrar den gamla
motsättningen mellan ”förmedlingspedagogik” och ”reformpedagogik” eller
”progressiv pedagogik”. De senare har som ledstjärna att ”undervisningen måste utgå
från barnets erfarenheter”. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman konstaterar i ett
debattinlägg att denna motsättning idag ter sig ”helt ofruktbar”:

”Kunskapen är inte något som naturligt växer fram hos ett
barn. Redan att läsa och skriva är, sett till människans utveckling, onaturliga
verksamheter…”

Jag håller med. Kombattanterna talar dessutom förbi
varandra. Motsättningen handlar inte om huruvida skolan ska förmedla kunskaper
eller utgå från barns erfarenheter. Skolan ska göra båda. Samtidigt. Men på
olika plan.

Skolans uppdrag och funktion är att förmedla kunskaper och
färdigheter till eleverna. Det har riksdag och regeringar sedan länge
fastslagit. Det som ska förmedlas framgår av läroplaner, kursplaner och
ämnesplaner. För att inte tala om skollagen.

I frågan om skolans uppdrag och funktion handlar det alltså
inte om barnens erfarenheter. Det handlar snarare om de vuxnas erfarenheter.
Det är de vuxna som har bestämt att barnen ska gå i skolan och få ta del av
nyttiga kunskaper och färdigheter som de vuxna har bestämt. Punkt slut.

Men detta är inte något arbetssätt i undervisningen. Frågeställningen
blir en helt annan då det handlar om undervisning, arbetssätt och
arbetsmetoder. För att kunna förmedla kunskaper till barn och elever måste
lärarna anknyta till barnens erfarenheter, utan att begränsa sig till dem.
Läraren måste i sin undervisning utgå från vad eleverna redan kan för att kunna
leda dem framåt. Den lärare som inte gör det får problem. Liksom dennes elever.

Undervisningen måste bedrivas så att den anknyter till det
som eleven redan vet, men samtidigt ge något mer, på en nivå som är möjlig för
eleven att uppnå. Vygotskij använder begreppet ”proximal utvecklingszon” för
att beteckna detta nästa steg i ett barns kunskapsutveckling. Undervisningen
måste innebära en utmaning för eleven, men lagom stor.

Den pedagogiska utmaningen för lärare handlar inte om
”kateder” eller ”grupparbete” eller ”elevens eget arbete”. Utmaningen består i
att överföra kunskaper till eleverna som eleverna ibland inte själva förstår
att de behöver lära sig, tycker att de behöver lära sig eller tror att de kan
lära sig. För att lyckas övervinna en sådan utmaning måste läraren använda alla
tänkbara medel. Det säger min egen lärarerfarenhet.

Undervisning innehåller några grundläggande element. Läraren
måste skapa kontakt med eleverna och ta reda på vad de redan kan. Läraren måste
introducera eleverna i nya ämnesområden. Läraren måste berätta, visa och
diskutera. Eleverna måste på olika sätt få pröva själv – i grupp, två och två,
enskilt. Läraren måste förvissa sig om att alla elever har lärt sig det som var
tänkt. Undervisning handlar med andra ord inte om antingen-eller, utan om
både-och.

Det är inte heller någon motsättning mellan att förmedla
enkla fakta och att fördjupa eller bredda kunskaper. Allt ska med och alla ska
med. ”Det finns ingen kungsväg till kunskapen”, som Euklides sa till Egyptens
konung när denne ville hitta en genväg till kunskap i geometri.

Vad betyder allt detta? Att det egentligen inte finns några
motsättningar i skoldebatten? Jo, visst finns de. Men de egentliga
motsättningarna kanske inte handlar om vad de synes handla om. Framförallt
handlar det om att sortera i debatten och se hur vi kan hitta vägar som leder
till att eleverna lär sig mer än idag.

Det gäller att komma förbi låsningar i debatten om skolan
och utforska vad som fungerar. Oftast fungerar svensk skoldebatt så att de
flesta deltagare är överens om målen, men oense om vilka medel som får
användas. Om vi verkligen är överens om att alla elever ska nå skolans
kunskapsmål, så behöver vi inte kivas om medlen därför. Arbetssätt är inte bra
eller dåliga. De är mer eller mindre lämpliga för att nå de ena eller andra
målet.

I stället för att strida om medlen bör vi enskilt och
tillsammans utforska vad som fungerar och använda dessa arbetssätt. En sak vi
kan vara säkra på. Det kommer att innebära att vi tvingas sluta med vissa saker
vi gjort. Jag tror framförallt att ensidighet i arbetssätt är av ondo. Men i
gengäld kommer vi att behöva en bred repertoar av arbetssätt för att nå dit vi
vill. Så fortsätt att utforska och pröva och se vilka resultat det åstadkommer.

Sven-Eric Liedmans dikotomi

Av , 27 februari, 2011 20:11

Sven-Eric Liedman är idéhistoriker och författare. Under många år var han professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet. Hans senaste bok heter ”Hets!” och är en bok om skolan. Jag läser den med blandade, ja närmast tudelade känslor.

Den första halvan av boken upptas av en beskrivning av de stora skolpolitiska strömningarna i tiden. Här verkar det mesta numera peka åt fel håll. Skolan, liksom för övrigt stora delar av den offentliga sektorn, utsätts för angrepp på sin autonomi. Den kvalificerade professionella bedömningen hos de anställda ersätts av kvantitativa mätningar av sådant som ”inte går att mäta”.

”Både inom offentlig och privat sektor har det vuxit fram krav på att allt arbete ska dokumenteras på ett sätt som gör det både begripligt och möjligt att kontrollera utifrån”, skriver Liedman. ”Kvaliteten tycks inte kunna bli säkrad förrän den kan uttryckas i siffror.” ”Siffrorna härskar, medan kvalificerade omdömen betraktas med misstro.” För skolans del handlar detta om prov och betyg.

Liedman värjer sig också inför New Public Management och kvalitetssäkring, några av de styrningsmodeller som använts sedan 1980-talet för att modernisera den offentliga sektorn. Dessa är ”nyliberala” idéströmningar, enligt Liedman. De handlar om en övergång från regelstyrning till mål- och resultatstyrning, som skolan upplevde i och med 1990-talet. I stället för att reglera vad de anställda gör, ska de i stället fastställa vad de ska uppnå.

”Från ett tillstånd där staten in i detalj reglerat vad universiteten får göra överflyttas kontrollen in i universiteten, ja in i de enskilda ämnena och till sist de enskilda lärarna och forskarna själva. Kvalitetssäkringen är ett slags samvete som verkar i högskolevardagen.”

Det framgår inte i boken vad som är det stora felet med detta. För mig framstår det som i högsta grad rimligt att staten inte detaljreglerar de professionellas arbete. Däremot bör varje anställd måna om kvaliteten i sitt eget arbete eftersom det är där kvaliteten skapas. Något som vi senare ska se att Liedman själv förespråkar när det gäller lärarens värv.

Liedman vänder sig också mot EU:s så kallade nyckelkompetenser, för att inte tala om Jan Björklunds skolpolitik.

Det kontrollsamhälle som växer fram är så förfärligt, men samtidigt så dominerande att Liedman inte manar till öppet motstånd i detta läge, men väl till passivt motstånd:

”Man behöver inte bryta mot den yttre formen. Man fyller i sina blanketter, snabbt och lagom nonchalant. Man lär sig det som många under hårdare villkor, lärde sig i Sovjet och dess lydstater. Den påbjudna ordningen blir ungefär som korstecknet för en katolik utan övertygelse. Man slår sitt kors, man citerar sin Brezjnev eller Honecker och går sedan snabbt vidare till det väsentliga: att bedriva en fri undervisning som ger föda åt fria människor och en fri forskning som också ifrågasätter det som maktens män och kvinnor förklarar vara fullständigt självklart.”

Så långt den första halvan av boken. Jag värjer mig mot  beskrivningen. Den är för svart-vit. I en tolkning är han rent av motståndare till demokratins princip att de folkvalda styr skolan. Jag vet inte vem Liedman argumenterar mot då han kritiserar det myckna kvantitativa mätandet i skolan. Problemet har hittills inte varit för mycket mätande i svensk skola, snarare frånvaron därav. Skolinspektionen konstaterade för ett par år sedan att 79 procent av alla grundskolor i tidigare åldrar inte hade koll på elevernas kunskapsutveckling i alla ämnen.

Betygen har som fenomen varit frånvarande i stora delar av skolväsendet. När de nu ska införas från årskurs sex är det ett blygsamt steg. Själv fick jag mitt första betyg i årskurs två.

Och vem är det som tror att kvalitet kan översättas till kvantitet? Redan Aristoteles konstaterade att man inte kan blanda ihop dessa begrepp:

”När vi anger ett tings kvalitet, säger vi nämligen att det är gott eller dåligt, men inte att det är tre alnar långt eller en människa. Men när vi säger vad det är, så påstår vi inte att det är vitt, varmt eller tre alnar långt, utan att det är en människa eller en gud.” (Aristoteles, Metafysiken)

Kvalitet kan naturligtvis inte reduceras till kvantitet. Kvalitet ger uttryck för de egenskaper tingen har. Och eftersom världen är oändlig, så har tingen oändligt många egenskaper, varav kvantitet är ett av dem. Därför bör vi inte begränsa oss till att mäta kvantiteter i skolan. Det vore ett stort misstag. Men varför inte mäta det som går att mäta? Och göra kvalificerade bedömningar av det övriga.

Själv förordar jag en modell med både kvantitativ mätning och kvalitativ granskning. Det som inte går att mäta kan bedömas. Det som varken kan mätas eller bedömas kan vi inte veta finns. Och sådant som vi inte vet om det finns bör vi inte ägna oss åt i skolan.

För att göra bedömningar använder sig Skolinspektionen av kvalitetsgranskningar. Genom kvalitetsgranskningarna kan man borra djupare, se bakom siffrorna, observera, ställa frågor, samtala, diskutera, se mönster, dra slutsatser. Den senare metoden har vi använt på kommunnivå i Haninge. Det borde Liedman gilla. Han förordar ”experters kvalificerade omdömen”.

Det är inte heller den ”fria” undervisningen utan ”yttre kontroll” som saknats i svensk skola. Tvärtom. Det stora problemet har snarare varit frihet från undervisning där allt för mycket ansvar för lärandet lagts på den enskilde eleven.

Men så händer något. I den andra halvan av Liedmans bok förskjuts perspektivet från politik och makronivå till undervisning och elevens lärande. Här talar Liedman av egen erfarenhet. Han är ju lärare. Han vet vad som fungerar för eleverna. Plötsligt blir Liedman och jag överens.

Han ser också att det finns problem i dagens skola som pockar på en lösning. Även Liedman ser att eleverna lär sig för lite. ”Alla som har direkt erfarenhet av saken vittnar om att kunskaper i matematik och fysik blivit sämre under senare årtionden”, skriver han bland annat.

 För Liedman är kunskap inte något man kan kompromissa om. Man får absolut inte vara nonchalant inför kunskap, skriver han. ”Där måste man förhålla sig till sina uppgifter ungefär som en skicklig musiker till sitt instrument. Först den som behärskar instrumentet kan improvisera och därmed förhålla sig fritt.”

Liedman värjer sig mot idéer som reducerar lärarens roll till ”medhjälparens och assistentens”. ”Denna bisarra våg av godtrogenhet” kallar han de arbetssätt i skolan där sjuåringar skulle kunna börja forska (nästan) på egen hand ”med hela informationshavet till hands”. Enligt Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan 2003 hade sådana arbetssätt fördubblats på tio-femton år, från en fjärdedel till hälften av undervisningstiden.

Mot sådana ”bisarra” idéer lyfter Liedman fram undervisningen och läraryrket ”som en konst”:

”En god lektion eller en medryckande föreläsning förutsätter inte bara att läraren behärskar ämnet för lektionen eller föreläsningen. Det krävs också en ständig vakenhet för elevernas eller studenternas reaktioner.”

För att vara framgångsrik med sin undervisning räcker det inte med att läraren har intresse för eleverna, utan ”man måste också veta hur den ene eller den andre ska kunna väckas till någon sorts insikt om det som ska läras ut”.  Det är inget givet. Det kommer först av erfarenhet ”där en lärare i sina första trevande försök i yrket sannolikt råkat ut för en svit av misslyckanden men också blivit klokare genom dem. Skickligheten kommer efter hand. Det finns inga enkla tumregler att plugga in och sedan tillämpa.”

”En lärare främsta egenskap är förmågan att väcka entusiasm för ett kunskapsstoff. Det säkraste sättet att göra det är att själv vara entusiastisk. Ett genuint intresse är nämligen smittsamt.”

Detta konstaterades också i en studie från Skolverket 2006, Lusten och möjligheten – om lärarens betydelse, arbetssituation och förutsättningar. Elever lär sig bättre om de har lärare som har lust att vara lärare.

Han berör frågan om elevernas ”deltagardemokrati” utifrån en avhandling av Ellen Almgren Att fostra demokrater (2006):

”Det visar sig att en öppen atmosfär har en positiv effekt på elevernas kunskaper om politik. Om var och en känner sig fri att utveckla sina åsikter stimuleras läraktigheten. Däremot försämras resultaten om skolklassen också får inflytande över vad som ska tas upp, vilket studiematerial som ska väljas och hur undervisningen ska utformas.”

Liedman konstaterar att det finns vissa grundförutsättningar för undervisningen som ”inte är förhandlingsbara”:

”En klass kan inte slippa undan mödan att lära sig det som är viktigt.” ”Elever kan inte bara matas med intresse och förståelse. Det hör till en människas nödvändiga mognadsprocess att också uthärda det som ter sig mindre lustfyllt i ett arbete.”

”Varje utbildning måste innehålla teman som man åtminstone till en början inte kan omfatta med annat än ett rent instrumentellt intresse. Skolan är en lång disciplinering i tålamod.”

Allt oftare beskrivs läraryrket som ett hantverk. Men det tycker Liedman är missvisande. ”Det som gör läraren till en skicklig lärare är inte händerna”:

”Skickligheten kan i stället jämföras med den som gör en läkare till en bra läkare. En läkare måste ha gedigna kunskaper. Men kunskaperna ensamma gör inte honom eller henne till en prydnad för sitt yrke. Det finns yrkesmässiga katastrofer till läkare som kan ha läroböckerna i huvudet men saknar förmåga att omvandla sin lärdom till god medicinsk praxis. Därtill krävs något mer, något som inte kan förklaras med det stela ordet ’tillämpning’.”

Det är bra att det talas om detta. Den enskilde lärarens roll är naturligtvis helt avgörande för den enskilde eleven. Det är inte konstigt att det finns olika kvalitet på lärare. Det finns olika kvalitet på utövare av alla yrken. Men det blir konstigt om vi inte talar om det. Det är förutsättningen för förbättringar. En spade är en spade.

Liedman är heller inte främmande inför att tala om bra och dåliga skolor. Han tycker till och med att ”det är utmärkt att en elev har möjlighet att byta från en dålig skola till en bättre”. Däremot vänder han sig mot betraktandet av eleven som kund:

”Bindningen mellan lärare och elev är djupare än så. En bra skolklass kan inte fungera som en grupp människor som av en tillfällighet råkar befinna sig i samma butik.”

Nu är Liedman inte heller motståndare mot prov och betyg, så som jag uppfattade honom i början av boken:

”I den goda skolan och vid det goda universitetet förekommer det också prov – proven är en del av det motstånd som varje skolsystem måste innebära. Men proven måste vara mer inriktade på varaktiga kunskaper än nu. Det innebär bättre förmåga att förstå problem och resonera kring dem, alltså att sätta dem i sammanhang.”

Javisst. Dåliga prov är dåliga. Och det finns alltför många sådana som inte efterfrågar väsentligheter. Men bara för att det förekommer dåliga prov kan vi inte komma ifrån att prov och prövningar är nödvändiga inom all utbildning. Liedman kallar dem ”nödvändiga kontrollinstanser”. Läraren måste försäkra sig om att eleverna tillägnat sig de kunskaper de har rätt till. Låt oss därför inte strida om huruvida prov ska finnas eller inte. Låt oss bekämpa de dåliga proven och utveckla modeller för goda prov.

Även förekomsten av betyg betraktas av Liedman som ”ofrånkomlig” då det gäller urval till högre studier. Däremot vänder han sig mot betyg som enbart är ”summeringar av resultat av diverse prov på snabbt förgängligt kunskapsstoff”. I stället ska betygen vara ”en värdering av mänsklig mognad och förmåga till fördjupad förståelse”.

Det känns som om Sven-Eric Liedman slits mellan politisk tro och personlig erfarenhet. När han talar av egen yrkeserfarenhet blir verkligheten inte längre svart-vit. I stället för ett antingen-eller får vi ett både-och. Men det måste råda rätt balans mellan de båda. Det handlar inte om prov eller inte prov eller om betyg eller inte betyg. Det handlar i stället om vilka prov och betyg på vad.

Därför blir jag till slut glad över Liedmans bok. Den skapar förutsättningar för en dialog baserad på de verkliga problemen i skolan. Och i dessa frågor finns möjligheter till ett mycket bredare samförstånd än vad den skolpolitiska debatten ofta ger vid handen.

Liedman avslutar sin bok med en vision av skolan år 2030. Han hoppas att skolan ska kunna göra bättre insatser mot segregationen. Han skriver att ”det är barnen och de unga i de åsidosatta områdena som mest av alla behöver kunskapens stimulans. Måtte åtminstone deras barn få den i rikt mått!” Det är en vision jag gärna instämmer i.

SvD, GP, Exp, DN

Om pedagogiskt ledarskap

Av , 16 december, 2010 16:31

Vad skiljer egentligen pedagogiskt ledarskap från vanligt ledarskap? Jag fick den frågan för några år sedan och har funderat över den sedan dess. Allt ledarskap måste ju vara pedagogiskt i den meningen att det måste bli tydligt vad ledaren vill åstadkomma, vilken information som ledaren vill förmedla, vilka handlingar ledaren vill få utförda. Om mottagaren förstår budskapet, så har ledarskapet varit pedagogiskt.

När lärare undervisar så är det viktigt att det blir tydligt för eleverna vad läraren vill åstadkomma, vilken information läraren vill förmedla, vad läraren vill att eleverna ska göra. Om eleverna lär sig har undervisningen bevisligen varit pedagogisk.

För mig antyder begreppet pedagogiskt ledarskap en ytterligare dimension. Utöver det att ledarskapet ska vara pedagogiskt handlar detta om ledarskap över pedagogiskt arbete, att leda pedagogers pedagogiska arbete. Om ni förstår hur jag tänker. Det handlar till exempel om rektorers pedagogiska ledarskap.

På senare tid har denna fråga lyfts fram i ljuset. I den nya skollagen betonas rektorers pedagogiska ledarskap. Skolinspektionens nya tillsynsmodell gör det ännu tydligare. Där definieras vad staten menar med pedagogiskt ledarskap:

”Rektorn inhämtar kunskap om och följer upp lärarnas undervisning.”

Detta är delvis något nytt i svensk skola. Lärarnas undervisning har under delar av den svenska skolhistorien varit en fråga för lärarna, inte för rektor. På 1940-talet fanns lärarnas ”pedagogiska autonomi” fastslagen i styrdokumenten. Konsekvensen har varit frihet för lärare, men många gånger också ensamhet med problem. I den anglosaxiska kulturen används begreppet ”instructional leader”. Det används för att beteckna rektors ansvar för likvärdig undervisning i en skola, dvs. det är rektor som är ytterst ansvarig för att alla elever, i alla skolans klassrum får en likvärdig undervisning av hög kvalitet. Det är detta ansvar som staten idag förväntar sig att även svenska rektorer ska ta.

Hur ska rektor kunna ta detta ansvar? Det är naturligtvis 10 000-kronorsfrågan som alla rektorer idag funderar över. Skolinspektionen gjorde nyligen en kvalitetsgranskning i 30 skolor för att se hur läget är idag. Resultatet blev, inte oväntat, att det finns stora brister. Allt för ofta sköter rektor sitt och lärarna sitt, och allt för sällan mötas de två.

Det får konsekvensen att lärarna ofta står ensamma med pedagogiska problemställningar, såvida de inte får stöd av sina kolleger (vilket inte kan garanteras om inte rektor är inblandad i saken). Detta får i sin tur konsekvensen att elever utlämnas åt slumpens skördar, istället för att garanteras en likvärdig undervisning av god kvalitet.

Rektorn och skolledningen måste spela rollen av att garantera stöd i lärarnas arbete och garantera likvärdigheten i elevernas skolgång. Det förutsätter att rektor är informerad om hur arbetet går i skolans alla klassrum (och övriga utrymmen).

Hur kan rektor göra det? Det vanligaste sättet är att prata med personalen. Det är bra men otillräckligt. Det behöver kompletteras med systematisk uppföljning av elevernas resultat. Och inte minst rektorernas egna observationer på lektioner.

Vi är ute på en forskningsresa i detta avseende. Vi bygger upp system med kunskapskontroller och insamling av olika resultat. Vi sammanställer resultaten och gör dem åskådliga. Detta gör det möjligt för rektorer och lärare att analysera resultaten och vidta åtgärder där vi ser brister. En stor fördel med uppföljning av resultat är att vi inte bara upptäcker brister. Vi upptäcker också mängder av goda exempel som kan lära oss alla hur vi kan utvecklas.

Kvantitativ resultatuppföljning är i sin tur otillräcklig. Siffrorna ger oss inte den absoluta sanningen. ”Grå, min vän, är all teori, men livets gyllene träd är grönt”, som Goethe skrev i Faust. Siffrorna är till hjälp, men främst för att ställa frågor, få igång en diskussion, att se och undersöka, göra en analys, gå på djupet och finna de kvalitativa aspekterna på vårt arbete. Rektor behöver helt enkelt gå ut och se vad siffrorna står för.

För att se kvaliteten behöver vi observera det pedagogiska arbetet. Här är rektors och hela skolledningens systematiska lektionsbesök oundgängligt. Genom att se blir rektorer delaktiga i den dialog vi behöver föra om vi ska kunna förbättra vår pedagogik.

Det finns en tanke bakom att staten kräver att rektorer ska bli mer pedagogiska: elevernas resultat behöver förbättras i svensk skola. Det är hög tid för en vändning. Det visar om inte annat de senaste resultaten från den internationella PISA-studien.

Panorama Theme by Themocracy