Inlägg taggade: förskola

Morfar

Av , 16 april, 2012 21:39

Tidig uppföljning – tidiga insatser

Av , 20 mars, 2012 10:48

Ett skolsystem som endast bedömer elevernas lärande mot slutet av skolgången kan bara konstatera hur det blev – inte påverka hur det ska bli. På ett sådant sätt har det svenska skolsystemet fungerat under många år, med känt resultat. Allt för sent har problem uppmärksammats. Allt för sent har åtgärder vidtagits. Allt för många har lämnat grundskolan utan fullständiga betyg. Allt för många har avbrutit sina gymnasiestudier i förtid. Konsekvenserna av systemets försummelser är kostsamma för individerna som drabbats. Konsekvenserna för hela landets utveckling kommer att bli kännbara.

ESO, expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, offentliggör idag en rapport som vänder på frågeställningen. Vad skulle hända om man började följa upp barns och elevers lärande i tidiga åldrar? Vad finns det för för- och nackdelar?

”Vår utgångspunkt har varit att samhället har en viktig roll i att skapa goda förutsättningar för alla barns utveckling och lärande. Detta är viktigt för barns välmående, men också för att de färdigheter unga människor har när de möter vuxenvärlden och arbetsmarknaden är avgörande för hur de klarar sig i livet. Eftersom färdigheter föder färdigheter är det också mycket som talar för att det är effektivare att stötta en positiv utveckling i barndomen än att rehabilitera unga vuxna som hamnat i utanförskap.”

Det är en ganska enkel hypotes. Tidig upptäckt av barn som är i behov av insatser möjliggör tidiga insatser. Tidiga insatser har i sin tur större möjligheter till framgång än insatser som sätts in för sent. Varför har motståndet mot tidig uppföljning av barns lärande varit så starkt i Sverige? Enligt Skolinspektionen har rädslan att följa upp de enskilda barnens lärande varit så stark att de ”helt enkelt ‘lagt ner pennan’ och dokumenterar ingenting”. I våra nordiska grannländer är det inte på samma sätt, skriver ESO-rapportens författare:

”Vi noterar också att både Danmark och Norge, som också ingår i den skandinaviska educare-modellen, har bedömning på individnivå som ett inslag i sin förskoleverksamhet.”

Uppföljning av barns tidiga lärande är dock en okontroversiell fråga i Sverige när det genomförs inom sjukvården – på barnavårdscentralen, BVC:

”BVC samlar in och dokumenterar sedan länge uppgifter om barns utveckling, t.ex. görs olika språktester på barn vid tre års ålder och många andra systematiska iakttagelser. Denna information samlas dock inte in nationellt och det är dessutom oklart hur och i vilken utsträckning den ens används på lokal nivå. Vår bild är exempelvis att det är ovanligt att denna information når förskolan för att kunna ge information om hur verksamheten där bör anpassas efter barnens behov.”

ESO föreslår därför att BVC:s dokumentation av barns utveckling samlas in centralt. Fördelen med den centrala insamlingen är ”att generera ny kunskap om vilka arbetssätt och metoder som är framgångsrika och vilka som inte är det”. På så sätt kan vi lära oss vad som fungerar och använda denna kunskap i förskolan och skolan,  i stället för en ”trial-and-error”-kultur som ofta präglar verksamhet för barn i Sverige. ESO föreslår också att det införs ”en systematisk, diagnostisk bedömning av barnets tidiga språk- och läsutveckling i början av förskoleklassen” som också ska samlas in centralt.

ESO-författarna bemöter de farhågor som kan finnas att ökat fokus på individuella mätningar av resultat ”göder den politiska viljan att från central eller kommunal nivå detaljreglera och lägga tillrätta och på så sätt underminera de professionellas auktoritet och ansvar.” De bemöter också farhågan att ”problem förläggs hos de enskilda barnen snarare än i de verksamheter som möter barnen.” Sådana farhågor måste tas på allvar, men författarna tror på en motsatt effekt:

”Vår förhoppning är istället att ett ökat fokus på resultat i skolan och andra verksamheter som möter barn och en bättre möjlighet att jämföra verksamheter med varandra kan innebära att politiker avstår från att detaljreglera själva vägen till goda resultat. Vi hoppas också att bättre kunskapsuppföljning kan vara till hjälp för de lärare och andra som har ansvaret att stötta barns utveckling och att ett ökat fokus på verksamheters skyldighet att se och ge varje barn det stöd de behöver förskjuter ansvaret från barnet till verksamheten.”

Det är roligt att ESO på ett rakt och tydligt sätt lyft fram dessa frågeställningar. Om Sverige även i framtiden ska vara en kunskapsnation måste resultaten för elever i våra skolor kraftfullt förbättras. För att göra detta möjligt måste vi se till att hela skolsystemet fungerar bra för alla barn redan från första början. Om vi vill att alla ska vara med mot slutet, måste vi se till att alla är med från första början.

Det är också intressant att ESO-rapporten tillbakavisar påståenden om att det saknas uppföljning och nationella prov i Finland:

”Det är dock en vanföreställning att central kunskapskontroll inte sker i Finland. En viktig del av den nationella kunskapskontrollen ligger i att gymnasiestudierna avslutas med en studentexamen. Utöver detta bygger det finska systemet för uppföljning av kunskaperna i skolan på en nationell, sampelbaserad utvärdering. De skolor som omfattas av utvärderingen får skriva ett centralt rättat prov som mäter måluppfyllelsen i relation till läroplanen. Läraren får information om elevernas resultat direkt efter provet och inom månader får skolorna och utbildningsanordnarna respons i form av en jämförelse mellan skolans resultat och det nationella medeltalet. Förutom kunskapsresultat samlas även information in från rektorer, lärare och elever arbetssätt, elevbedömning, undervisningsresurser och elevernas attityder till studierna. För mer information, se den finska Utbildningsstyrelsens hemsida: www.oph.fi.”

Gomorron Sverige med Anna Sjögren från ESO, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Anna Magnusson, rektor för Vikingaskolan i Haninge.

Professor Ingrid Pramlings kommentarer berörs i  kommentarsfältet.

——-

DN, SvD, SvD Brännpunkt, Svt

Tankar om Sir Ken

Av , 30 oktober, 2011 18:30

För några veckor sedan besökte jag Kanadas huvudstad Ottawa för att studera deras skolsystem. Resan skedde tillsammans med ett tjugotal skolchefer från olika kommuner i Sverige.

I samband med besöket fick vi förmånen att lyssna till skolgurun Sir Ken Robinson som råkade vara på besök för att tala på Longfields-Davidson Heights Middle and Secondary School. Publiken bestod av elever, föräldrar, lärare och skolledare.

Ken Robinson är en av världens ledande skoldebattörer. Han är författare, har varit professor och regeringsrådgivare i utbildningsfrågor. Han talar och twittrar. Många föredrag står att finna på YouTube. 2003 blev han adlad för sina insatser i utbildningsfrågor. I mars i år var han gäst hos Skavlan i SVT. Han lyfter fram kreativitetens betydelse för lärande – och hur skolan dödar denna.

Sir Ken tycks vara en sympatisk person. Hans sätt att tala är lättsamt, roligt, tankeväckande. Han får åtminstone mig att tänka  igenom en rad frågeställningar. Han tvingar mig att pröva mina argument och beläggen därför.

Utgångspunkten för Sir Kens argumentation är att världen förändras snabbt. Så snabbt att det är omöjligt att förutse framtiden. När vi inte ens kan förutse nästa vecka, hur ska vi då kunna veta vilka kunskaper dagens elever kommer att behöva i framtiden?

Sir Ken drar slutsatsen att vi inte ska bestämma vilka kunskaper dagens elever ska lära sig. Eftersom vi inte kan veta vilka  kunskaper de kommer att behöva i framtiden. Inför denna okända framtid kan vi endast veta att de behöver en förmåga att lära sig  nya saker. De behöver lära sig att lära i stället för att lära sig det vi idag tror oss veta. Det är inte innehållet i undervisningen som är det viktiga. I stället är det förmågan som är viktig.

Sir Ken anser att vi måste lämna det linjära, industriella, konformistiska tänkandet när vi omformar skolan. I stället framhåller han jordbruket som förebild för lärandet. Utvecklingen sker organiskt. Det enda vi kan göra är att ge växten de rätta förutsättningarna för sitt växande.

Människor är olika och det går inte att veta vad de ska bli i framtiden. Därför bör vi i skolan begränsa oss till att skapa stimulerande förutsättningar som eleverna fritt kan utvecklas under. Varje försök att tvinga in eleverna i förutbestämda spår dödar deras kreativitet och utveckling.

Argumentationen kan verka logisk och tilltalande. Flera premisser är ju riktiga. Men i sin helhet är resonemanget både  ofullständigt och haltande.

Det är sant att vi endast i begränsad omfattning kan förutse framtiden. Vi kan inte veta vilka kunskaper dagens elever kommer att  behöva i en avlägsen framtid. Men detta faktum behöver inte leda till slutsatsen att vi avstår från att lära eleverna något särskilt, det vi redan vet, och begränsar oss till att lära eleverna förmågan att lära. Det finns flera skäl till detta.

Endast i tanken, men inte i verkligheten, går det att skilja förmågan att lära från lärandets innehåll. Man kan endast tillägna sig förmågan att lära genom att tillämpa den på ett lärandeobjekt. Det går inte att lära sig i största allmänhet utan att lära sig något särskilt. Människan övar sina sinnen och sin känslighet genom att uppleva och förnimma världen. Människan övar sin förmåga att tänka genom att tänka på något. Utan innehåll blir tänkandet tomt. Förmågan att lära nytt förutsätter uppövade sinnen och uppövad tankeförmåga.

Kunskap som redan inhämtats kan både vara ett hinder och förutsättning för att ta till sig något nytt. Så länge de gamla kunskaperna räcker för att hantera livet kan det nya framstå som något onödigt och irriterande. Vi känner oss bekväma med det vi redan vet. När vi träder in på nya kunskapsområden blir vi osäkra och otrygga. Därför är det ofta så att vi tar till oss det nya först då vi tvingas till det av omständigheternas tryck.

Redan inhämtade kunskaper behöver dock inte med nödvändighet vara ett hinder för att lära nytt. Tvärtom är det oftast en förutsättning. Det ger människan den förförståelse som krävs både för att urskilja det nya och för att inse att det nya verkligen är nytt. Genom förförståelsen kan det nya ställas i relation till det redan kända. Ibland är det nya ett komplement till det redan kända. Ibland kullkastar det nya den gamla kunskapen. Vi får ett paradigmskifte, som Thomas Kuhn beskrev i sin bok The Structure of Scientific Revolutions.

Det nya är aldrig helt nytt. När Columbus upptäckte den nya världen, så var denna inte ny för indianerna. Inte heller för vikingen Leif Eriksson. Men bortsett från dessa detaljer så var Amerika en ny värld för sydeuropéerna. Columbus upptäckte alltså något som redan fanns.

Förutsättningen för att han skulle upptäcka det nya som redan fanns var samtidigt gammal, delvis felaktig, kunskap. Han trodde sig veta att världen var rund, vilket de gamla grekerna och araberna vetat, men som européerna sedan glömt bort. Columbus trodde dock att jordklotet var mycket mindre än den verkligen är. Han kände till Indien och trodde att man kunde nå detta östliga land genom att segla västerut, vilket var helt rätt fast det låg längre bort än han trodde.

Förutsättningen för att Columbus skulle upptäcka något nytt var alltså de gamla felaktiga kunskaperna om världens geografi. De gamla kunskaperna om hur man bygger oceangående fartyg och navigation var också nödvändiga förutsättningar för det nya.

Vi nöjer oss med detta exempel för att visa att nya upptäckter och uppfinningar alltid bygger på tidigare vetande. Den äldre generationens kunskaper är alltså en förutsättning för att den uppväxande generationen ska upptäcka något nytt. Men detta är ingen självklarhet. Under medeltiden glömde européerna bort mycket av den kunskap som de antika grekerna känt till genom att hålla sig till religiösa dogmer i stället för att förmedla den vetenskap som människor redan kände till. Ja, man valde till och med att bannlysa vetenskapsmän och bränna böcker.

Den slutsats jag drar är alltså att det är bra att förmedla den vuxna generationens vetande till den uppväxande generationen, även om detta vetande är begränsat eller felaktigt. Jag anser detta just för att jag vill att våra barn ska upptäcka det nya och ibland också kullkasta vårt nuvarande vetande. Det är så utveckling går till. Alternativet är att vi glömmer det vi redan vet.

Ken Robinsons andra argumentation handlar om att ställa industri och jordbruk i motsättning till varandra, liksom det linjära och det organiska tänkandet. Sir Ken förordar i båda fallen de senare. Skolan ska inte vara en fabrik där eleverna slavar under förmäns och chefers befäl utan en trädgård där eleverna växer som plantor under omvårdnad av en ömsint trädgårdsmästare eller bonde. Metaforen synes tilltalande. Och i detta fall håller jag med Sir Ken såtillvida att lärande inte gynnas av rutinmässigt slavarbete utan mening för eleven. Men utöver detta leder metaforen fel.

Lärande handlar inte bara om att läraren skapar goda förutsättningar för lärandet i analogi med att bonden gödslar jorden och vattnar växten. Växten växer under rätt förutsättningar på samma sätt som människan växer fysiskt om hon får mat och värme och andra förnödenheter. Men för att växa intellektuellt krävs något mer som inte finns hos en planta. Människan är inte enbart en fysisk biologisk varelse. Människan är inte enbart en planta. Människan har också ett medvetande. Och det är just denna specifikt mänskliga egenskap som lärande och skola handlar om. Därför kan man inte reducera skolans problem till florans värld.

Det ligger något ödesbestämt i att betrakta elever som plantor. Det som fanns inprogrammerat i fröet förverkligas genom värme, solljus, gödsel och bevattning. Ett solrosfrö kan med rätt omständigheter bli en solros. Men inget mer. Är det på samma sätt med människan? En skomakarson kan med rätt gödning endast bli en skomakare? Nej, hos människorna finns en oändligt större potential att bli något annat än det förutbestämda. En arbetarson från Liverpool kan bli en Sir Ken.

Lärande är inte något som automatiskt växer fram ur människans biologiska mognande. Barn lär sig inte att läsa genom att vi ger dem mat allena. Det behövs något mer och annorlunda. Det behövs en psykisk relation till andra människor. Det behövs en relation mellan den som kan och den som ännu inte kan. Lärandets och skolans problem handlar därför om hur vi arrangerar denna relation mellan elever och lärare på ett sätt som gör denna sociala och intellektuella process så fruktbar som möjligt.

Att betrakta elever som plantor har förvisso en tradition inom skolväsendet. Tanken att det är elevernas biologiskt-fysiska egenskaper som avgör hur de lär sig kan exemplifieras med begreppet ”begåvning” som den avgörande faktorn för elevers lärande. Begåvning handlar om något medfött, något som redan finns inneboende som möjlighet i det biologiska varat. I denna teoribildning saknas den avgörande faktor som undervisning av god kvalitet kan innebära för att förändra och utveckla en individs vetande.

En annan variant på detta tema är att lyfta fram elevernas bostadsområde, familjemässiga, etniska eller könsmässiga bakgrund som avgörande för deras skolresultat. Även här bortser man från den betydelse som god undervisning kan innebära för att en individ ska kunna utvecklas till något mer och annat än förutsättningarna syntes ge vid handen. Jag har utvecklat denna frågeställning i en annan text på denna blogg.

Barn kommer till skolan med olika biologiska och sociala förutsättningar. Det kan skolan inte göra något åt. Men det som skolan  kan göra något åt är vad som händer i skolan när eleverna väl kommit. Där handlar det om att skapa en pedagogisk miljö som stimulerar elevernas lärande. Den lärande relationen mellan lärare och elev är här det centrala. Det handlar om att upprätta en mänsklig kontakt som inriktar sig på lärande aktiviteter, dvs. undervisning.

Lärandet innebär, som Vygotskij beskriver det, att eleven ingår i en relation till läraren där eleven i dag förmår att göra saker som den inte kan tillsammans med någon som kan. Det eleven idag endast förmår tillsammans med någon kunnig person internaliseras i eleven genom övning. I morgon förmår eleven att självständigt göra saker som den idag endast kan göra tillsammans med andra som redan kan.

För att denna process av kompetensöverföring ska bli möjlig krävs motivation hos mottagaren. Motivationen skapas genom att överföringen har mening för eleven. Det krävs också att eleven har den förförståelse som behövs för att eleven ska vara redo att ta detta nästa steg i sin utveckling. Därför måste undervisningen inriktas på en nivå som är möjlig för eleverna att nå. Undervisningen ska bedrivas på en nivå som är ett huvud högre än eleven, men inte två eller flera huvuden högre. Denna process, som är själva kärnan i allt lärande, berörs inte av Sir Ken.

Tanken att elever självständigt ska forska sig fram till nya kunskaper, utan att behöva utsättas för lärares undervisning, har prövats i svensk skola med dåligt resultat. I en doktorsavhandling i förra veckan visade Åse Hansson från Göteborgs universitet att:

– Ju mer ansvar eleverna får ta själva för sitt lärande, desto lägre visar sig prestationsresultaten vara.

Sir Ken är motståndare till linjärt tänkande. Han framhåller i stället det organiska tänkandet. Men vad innebär en linjär utveckling? Det innebär att det som händer idag, på samma sätt som en linje, är förbundet med det som hände i går. Dagens verklighet bygger på det som hänt tidigare. Den uppväxande generationen står på sina föräldrars axlar, bygger vidare på det som redan är.

Linjen är en förenklad tankefigur som försöker fånga detta faktum. Det är en abstraktion. I verkligheten är utvecklingen inte rätlinjig. Den verkliga utvecklingen kan gå fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Men den hänger ihop, precis som linjen.

Det finns därför en linje också i det organiska växandet. Det finns en linje också i en plantas utveckling. Filosofen Hegel tyckte att den räta linjen inte fångade hela utvecklingstanken. Han föreslog i stället en annan förenklad tankefigur: en spiral. Spiralen är också en linje som hänger ihop, men den är inte rät – den snurrar.

Det linjära tänkandet handlar i grund och botten om att beskriva att utvecklingen hänger ihop. Varför vill någon förneka detta sammanhang? Är syftet att åstadkomma en total brytning med det som varit? Att frikoppla den uppväxande generationen från sina föräldrar? Far- och morföräldrar? Historien? Kan syftet vara att eleverna i skolan inte ska få lära sig vad mänskligheten redan vet?  Jag har inte svaret på den frågan. Jag bara undrar.

I ett YouTubeklipp berättar Sir Ken om någon som påstått att college börjar i förskolan.

- Nej, säger Sir Ken. College börjar inte i förskolan. Förskolan börjar i förskolan.

Publiken jublar. Varför? undrar jag. Varför blir publiken så entusiastisk av detta triviala konstaterande? Vilka är det som sitter i publiken? Är det förskollärare som inte vill att deras arbete ska ha betydelse för förskolebarnens fortsatta liv efter förskolan? Är det skollärare som inte vill att deras arbete ska ha betydelse för elevernas fortsatta studier och arbete. Finns det en glädje i att slippa ta ansvar för framtiden?

Sir Ken reser runt världen och berättar för en entusiastisk publik att Facebook inte fanns för tio år sedan. Han är en skicklig talare och underhållare. Hans budskap har en form som är tilltalande, men som till sitt innehåll är trivialt eller rentav tveksamt. Jag fångades av hans tilltal. Men så här i efterhand känner jag mig besviken.

Förbättrad läroplan för förskolan

Av , 13 augusti, 2010 16:38

Nu är den nya läroplanen för förskolan beslutad. Resultatet är bra. Den nya läroplanen ger tydligare besked om hur förskolans pedagogiska verksamhet ska ledas. Barns lärande har kommit i fokus. Målen för verksamheten har klarnat. Och frågan om man får följa upp barns utveckling och lärande har lösts.

Men resan hit har inte varit helt enkel. Regeringen gav direktiv till Skolverket om förtydligande av läroplanen. Men Skolverkets förslag förtydligade ingenting. Vid en hearing på Utbildningsdepartementet riktade jag och flera andra kritik mot detta.

I en intervju i tidningen Förskolan sammanfattade jag mina synpunkter:

”Förvirringen är total, utbrast Mats Öhlin, chef för utbildningsförvaltningen i Haninge, under hearingen, och även när tidningen Förskolan talar med honom per telefon i efterhand.
Han påpekar att det finns en motsägelse redan i regeringens direktiv till Skolverket. I en mening sägs att ‘en värdering av barnens lärande och utveckling är en del av den information som behövs för att utvärdera verksamheten’. I meningen därpå skriver regeringen att syftet inte är att ‘mäta enskilda barns kunskaper’.
–Det finns en motsägelse i dagens läroplan för förskolan gällande uppföljning av enskilda barn, motsägelsen finns kvar i regeringsdirektivet och finns därför också kvar i Skolverkets förslag, konstaterar han.” (Tidningen Förskolan)

Även när det gällde ledningen av förskolans verksamhet hade jag kritiska synpunkter. I Skolverkets förslag fanns tre ansvarsnivåer i förskolan – alla, arbetslaget och förskollärarna, men ingen chef för verksamheten. Jag stödde förtydligandet när det gäller förskollärarna, men inte ”alla” och arbetslaget:

”–Arbetslaget och alla är ju kollektiv och det är svårt ge ansvar åt alla.
Han saknar dessutom en annan person som borde tilldelas ansvar: chefen.
–I grundskolans och gymnasieskolans läroplaner har rektorn ett helt kapitel, men i förskolans läroplan nämns inte ledningsfunktionen överhuvudtaget. Det är märkligt. Vi vet att chefen i förskolan är helt avgörande för kvaliteten i verksamheten, säger Mats Öhlin.” (Tidningen Förskolan)

I det slutliga beslutet är båda dessa frågor lösta. ”Förskolechefens ansvar” har fått ett helt kapitel på samma sätt som rektorns ansvar har ett helt kapitel i grundskolans och gymnasieskolans läroplaner. Ansvarsnivån ”alla” är borttagen.

I inledningen till kapitlet Förskolechefens ansvar tydliggörs uppdraget:

”Som pedagogisk ledare och chef för förskollärare, barnskötare och övrig personal i förskolan har förskolechefen det övergripande ansvaret för att verksamheten bedrivs i enlighet med målen i läroplanen och uppdraget i dess helhet.”

När det gäller uppföljning och dokumentation av barns lärande är också denna fråga löst.

I den nya läroplanen är det tydligt att barns lärande ska följas upp:

”För att utvärdera förskolans kvalitet och skapa goda villkor för lärande behöver barns utveckling och lärande följas, dokumenteras och analyseras.” (s. 12)

Det tydliggörs också att denna uppföljning inte får handla om att jämföra barn. Det handlar om att utvärdera verksamheten genom att se hur verksamheten stimulerar barnen:

”Syftet med utvärdering är att få kunskap om hur förskolans kvalitet, dvs. verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan ut-vecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättningar för utveckling och lärande. Det handlar ytterst om att utveckla bättre arbetsprocesser, kunna bedöma om arbetet sker i enlighet med målen och undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra förutsättningarna för barn att lära, utvecklas, känna sig trygga och ha roligt i förskolan.” (s. 12)

Grattis alla förskolebarn! Nu kommer uppdraget att bli tydligare för personalen på era förskolor. Det gynnar verksamheten.

DN, Lärarnas Nyheter

Läs beslutet!

Panorama Theme by Themocracy