Inlägg taggade: föräldrar

Tankar om Sir Ken

Av , 30 oktober, 2011 18:30

För några veckor sedan besökte jag Kanadas huvudstad Ottawa för att studera deras skolsystem. Resan skedde tillsammans med ett tjugotal skolchefer från olika kommuner i Sverige.

I samband med besöket fick vi förmånen att lyssna till skolgurun Sir Ken Robinson som råkade vara på besök för att tala på Longfields-Davidson Heights Middle and Secondary School. Publiken bestod av elever, föräldrar, lärare och skolledare.

Ken Robinson är en av världens ledande skoldebattörer. Han är författare, har varit professor och regeringsrådgivare i utbildningsfrågor. Han talar och twittrar. Många föredrag står att finna på YouTube. 2003 blev han adlad för sina insatser i utbildningsfrågor. I mars i år var han gäst hos Skavlan i SVT. Han lyfter fram kreativitetens betydelse för lärande – och hur skolan dödar denna.

Sir Ken tycks vara en sympatisk person. Hans sätt att tala är lättsamt, roligt, tankeväckande. Han får åtminstone mig att tänka  igenom en rad frågeställningar. Han tvingar mig att pröva mina argument och beläggen därför.

Utgångspunkten för Sir Kens argumentation är att världen förändras snabbt. Så snabbt att det är omöjligt att förutse framtiden. När vi inte ens kan förutse nästa vecka, hur ska vi då kunna veta vilka kunskaper dagens elever kommer att behöva i framtiden?

Sir Ken drar slutsatsen att vi inte ska bestämma vilka kunskaper dagens elever ska lära sig. Eftersom vi inte kan veta vilka  kunskaper de kommer att behöva i framtiden. Inför denna okända framtid kan vi endast veta att de behöver en förmåga att lära sig  nya saker. De behöver lära sig att lära i stället för att lära sig det vi idag tror oss veta. Det är inte innehållet i undervisningen som är det viktiga. I stället är det förmågan som är viktig.

Sir Ken anser att vi måste lämna det linjära, industriella, konformistiska tänkandet när vi omformar skolan. I stället framhåller han jordbruket som förebild för lärandet. Utvecklingen sker organiskt. Det enda vi kan göra är att ge växten de rätta förutsättningarna för sitt växande.

Människor är olika och det går inte att veta vad de ska bli i framtiden. Därför bör vi i skolan begränsa oss till att skapa stimulerande förutsättningar som eleverna fritt kan utvecklas under. Varje försök att tvinga in eleverna i förutbestämda spår dödar deras kreativitet och utveckling.

Argumentationen kan verka logisk och tilltalande. Flera premisser är ju riktiga. Men i sin helhet är resonemanget både  ofullständigt och haltande.

Det är sant att vi endast i begränsad omfattning kan förutse framtiden. Vi kan inte veta vilka kunskaper dagens elever kommer att  behöva i en avlägsen framtid. Men detta faktum behöver inte leda till slutsatsen att vi avstår från att lära eleverna något särskilt, det vi redan vet, och begränsar oss till att lära eleverna förmågan att lära. Det finns flera skäl till detta.

Endast i tanken, men inte i verkligheten, går det att skilja förmågan att lära från lärandets innehåll. Man kan endast tillägna sig förmågan att lära genom att tillämpa den på ett lärandeobjekt. Det går inte att lära sig i största allmänhet utan att lära sig något särskilt. Människan övar sina sinnen och sin känslighet genom att uppleva och förnimma världen. Människan övar sin förmåga att tänka genom att tänka på något. Utan innehåll blir tänkandet tomt. Förmågan att lära nytt förutsätter uppövade sinnen och uppövad tankeförmåga.

Kunskap som redan inhämtats kan både vara ett hinder och förutsättning för att ta till sig något nytt. Så länge de gamla kunskaperna räcker för att hantera livet kan det nya framstå som något onödigt och irriterande. Vi känner oss bekväma med det vi redan vet. När vi träder in på nya kunskapsområden blir vi osäkra och otrygga. Därför är det ofta så att vi tar till oss det nya först då vi tvingas till det av omständigheternas tryck.

Redan inhämtade kunskaper behöver dock inte med nödvändighet vara ett hinder för att lära nytt. Tvärtom är det oftast en förutsättning. Det ger människan den förförståelse som krävs både för att urskilja det nya och för att inse att det nya verkligen är nytt. Genom förförståelsen kan det nya ställas i relation till det redan kända. Ibland är det nya ett komplement till det redan kända. Ibland kullkastar det nya den gamla kunskapen. Vi får ett paradigmskifte, som Thomas Kuhn beskrev i sin bok The Structure of Scientific Revolutions.

Det nya är aldrig helt nytt. När Columbus upptäckte den nya världen, så var denna inte ny för indianerna. Inte heller för vikingen Leif Eriksson. Men bortsett från dessa detaljer så var Amerika en ny värld för sydeuropéerna. Columbus upptäckte alltså något som redan fanns.

Förutsättningen för att han skulle upptäcka det nya som redan fanns var samtidigt gammal, delvis felaktig, kunskap. Han trodde sig veta att världen var rund, vilket de gamla grekerna och araberna vetat, men som européerna sedan glömt bort. Columbus trodde dock att jordklotet var mycket mindre än den verkligen är. Han kände till Indien och trodde att man kunde nå detta östliga land genom att segla västerut, vilket var helt rätt fast det låg längre bort än han trodde.

Förutsättningen för att Columbus skulle upptäcka något nytt var alltså de gamla felaktiga kunskaperna om världens geografi. De gamla kunskaperna om hur man bygger oceangående fartyg och navigation var också nödvändiga förutsättningar för det nya.

Vi nöjer oss med detta exempel för att visa att nya upptäckter och uppfinningar alltid bygger på tidigare vetande. Den äldre generationens kunskaper är alltså en förutsättning för att den uppväxande generationen ska upptäcka något nytt. Men detta är ingen självklarhet. Under medeltiden glömde européerna bort mycket av den kunskap som de antika grekerna känt till genom att hålla sig till religiösa dogmer i stället för att förmedla den vetenskap som människor redan kände till. Ja, man valde till och med att bannlysa vetenskapsmän och bränna böcker.

Den slutsats jag drar är alltså att det är bra att förmedla den vuxna generationens vetande till den uppväxande generationen, även om detta vetande är begränsat eller felaktigt. Jag anser detta just för att jag vill att våra barn ska upptäcka det nya och ibland också kullkasta vårt nuvarande vetande. Det är så utveckling går till. Alternativet är att vi glömmer det vi redan vet.

Ken Robinsons andra argumentation handlar om att ställa industri och jordbruk i motsättning till varandra, liksom det linjära och det organiska tänkandet. Sir Ken förordar i båda fallen de senare. Skolan ska inte vara en fabrik där eleverna slavar under förmäns och chefers befäl utan en trädgård där eleverna växer som plantor under omvårdnad av en ömsint trädgårdsmästare eller bonde. Metaforen synes tilltalande. Och i detta fall håller jag med Sir Ken såtillvida att lärande inte gynnas av rutinmässigt slavarbete utan mening för eleven. Men utöver detta leder metaforen fel.

Lärande handlar inte bara om att läraren skapar goda förutsättningar för lärandet i analogi med att bonden gödslar jorden och vattnar växten. Växten växer under rätt förutsättningar på samma sätt som människan växer fysiskt om hon får mat och värme och andra förnödenheter. Men för att växa intellektuellt krävs något mer som inte finns hos en planta. Människan är inte enbart en fysisk biologisk varelse. Människan är inte enbart en planta. Människan har också ett medvetande. Och det är just denna specifikt mänskliga egenskap som lärande och skola handlar om. Därför kan man inte reducera skolans problem till florans värld.

Det ligger något ödesbestämt i att betrakta elever som plantor. Det som fanns inprogrammerat i fröet förverkligas genom värme, solljus, gödsel och bevattning. Ett solrosfrö kan med rätt omständigheter bli en solros. Men inget mer. Är det på samma sätt med människan? En skomakarson kan med rätt gödning endast bli en skomakare? Nej, hos människorna finns en oändligt större potential att bli något annat än det förutbestämda. En arbetarson från Liverpool kan bli en Sir Ken.

Lärande är inte något som automatiskt växer fram ur människans biologiska mognande. Barn lär sig inte att läsa genom att vi ger dem mat allena. Det behövs något mer och annorlunda. Det behövs en psykisk relation till andra människor. Det behövs en relation mellan den som kan och den som ännu inte kan. Lärandets och skolans problem handlar därför om hur vi arrangerar denna relation mellan elever och lärare på ett sätt som gör denna sociala och intellektuella process så fruktbar som möjligt.

Att betrakta elever som plantor har förvisso en tradition inom skolväsendet. Tanken att det är elevernas biologiskt-fysiska egenskaper som avgör hur de lär sig kan exemplifieras med begreppet ”begåvning” som den avgörande faktorn för elevers lärande. Begåvning handlar om något medfött, något som redan finns inneboende som möjlighet i det biologiska varat. I denna teoribildning saknas den avgörande faktor som undervisning av god kvalitet kan innebära för att förändra och utveckla en individs vetande.

En annan variant på detta tema är att lyfta fram elevernas bostadsområde, familjemässiga, etniska eller könsmässiga bakgrund som avgörande för deras skolresultat. Även här bortser man från den betydelse som god undervisning kan innebära för att en individ ska kunna utvecklas till något mer och annat än förutsättningarna syntes ge vid handen. Jag har utvecklat denna frågeställning i en annan text på denna blogg.

Barn kommer till skolan med olika biologiska och sociala förutsättningar. Det kan skolan inte göra något åt. Men det som skolan  kan göra något åt är vad som händer i skolan när eleverna väl kommit. Där handlar det om att skapa en pedagogisk miljö som stimulerar elevernas lärande. Den lärande relationen mellan lärare och elev är här det centrala. Det handlar om att upprätta en mänsklig kontakt som inriktar sig på lärande aktiviteter, dvs. undervisning.

Lärandet innebär, som Vygotskij beskriver det, att eleven ingår i en relation till läraren där eleven i dag förmår att göra saker som den inte kan tillsammans med någon som kan. Det eleven idag endast förmår tillsammans med någon kunnig person internaliseras i eleven genom övning. I morgon förmår eleven att självständigt göra saker som den idag endast kan göra tillsammans med andra som redan kan.

För att denna process av kompetensöverföring ska bli möjlig krävs motivation hos mottagaren. Motivationen skapas genom att överföringen har mening för eleven. Det krävs också att eleven har den förförståelse som behövs för att eleven ska vara redo att ta detta nästa steg i sin utveckling. Därför måste undervisningen inriktas på en nivå som är möjlig för eleverna att nå. Undervisningen ska bedrivas på en nivå som är ett huvud högre än eleven, men inte två eller flera huvuden högre. Denna process, som är själva kärnan i allt lärande, berörs inte av Sir Ken.

Tanken att elever självständigt ska forska sig fram till nya kunskaper, utan att behöva utsättas för lärares undervisning, har prövats i svensk skola med dåligt resultat. I en doktorsavhandling i förra veckan visade Åse Hansson från Göteborgs universitet att:

– Ju mer ansvar eleverna får ta själva för sitt lärande, desto lägre visar sig prestationsresultaten vara.

Sir Ken är motståndare till linjärt tänkande. Han framhåller i stället det organiska tänkandet. Men vad innebär en linjär utveckling? Det innebär att det som händer idag, på samma sätt som en linje, är förbundet med det som hände i går. Dagens verklighet bygger på det som hänt tidigare. Den uppväxande generationen står på sina föräldrars axlar, bygger vidare på det som redan är.

Linjen är en förenklad tankefigur som försöker fånga detta faktum. Det är en abstraktion. I verkligheten är utvecklingen inte rätlinjig. Den verkliga utvecklingen kan gå fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Men den hänger ihop, precis som linjen.

Det finns därför en linje också i det organiska växandet. Det finns en linje också i en plantas utveckling. Filosofen Hegel tyckte att den räta linjen inte fångade hela utvecklingstanken. Han föreslog i stället en annan förenklad tankefigur: en spiral. Spiralen är också en linje som hänger ihop, men den är inte rät – den snurrar.

Det linjära tänkandet handlar i grund och botten om att beskriva att utvecklingen hänger ihop. Varför vill någon förneka detta sammanhang? Är syftet att åstadkomma en total brytning med det som varit? Att frikoppla den uppväxande generationen från sina föräldrar? Far- och morföräldrar? Historien? Kan syftet vara att eleverna i skolan inte ska få lära sig vad mänskligheten redan vet?  Jag har inte svaret på den frågan. Jag bara undrar.

I ett YouTubeklipp berättar Sir Ken om någon som påstått att college börjar i förskolan.

- Nej, säger Sir Ken. College börjar inte i förskolan. Förskolan börjar i förskolan.

Publiken jublar. Varför? undrar jag. Varför blir publiken så entusiastisk av detta triviala konstaterande? Vilka är det som sitter i publiken? Är det förskollärare som inte vill att deras arbete ska ha betydelse för förskolebarnens fortsatta liv efter förskolan? Är det skollärare som inte vill att deras arbete ska ha betydelse för elevernas fortsatta studier och arbete. Finns det en glädje i att slippa ta ansvar för framtiden?

Sir Ken reser runt världen och berättar för en entusiastisk publik att Facebook inte fanns för tio år sedan. Han är en skicklig talare och underhållare. Hans budskap har en form som är tilltalande, men som till sitt innehåll är trivialt eller rentav tveksamt. Jag fångades av hans tilltal. Men så här i efterhand känner jag mig besviken.

Den sociala frågan i skolan

Av , 21 januari, 2011 12:18

Barn kommer till förskolan och skolan med olika förutsättningar. En del kommer från hem där vardagsrummet är ett bibliotek. Andra barn kommer från hem där det helt saknas böcker. En del föräldrar är välutbildade och kan förmedla hur man lär sig till sina barn. Andra föräldrar lyckades inte så bra i skolan och vet inte riktigt hur de ska kunna stödja sina barn i skolarbetet. Sådana saker gör skillnad.

Forskarna Betty Hart och Todd R. Risley vid universitetet i Kansas visade i en studie 1995 hur ordförrådet redan hos treåringar skiljer sig markant beroende på familjernas sociala situation. I den studien hade treåringar i socialt utsatta familjer ett ordförråd på omkring 500 ord, medan treåringar från familjer med välutbildade föräldrar kunde dubbelt så många ord – omkring 1100. Forskarna kunde koppla denna skillnad till en enda faktor: antalet ord som föräldrarna använde när de pratade med sina barn.

Det visar sig alltså att det är den sociala miljön som barnen vistas i som avgör språkutvecklingen. Detta har i sin tur betydelse för barnets intellektuella utveckling eftersom språket är tankens byggstenar.

Forskarna i Kansas såg också skillnader i föräldrarnas bekräftelse och uppmuntran av barnen. En del föräldrar uppmuntade sina barn 40 gånger i timmen när de var tillsammans i familjen. En del föräldrar endast fyra. Så visst spelar det roll vilken social miljö som barn växer upp i.

Jag läste om denna studie för några år sedan i en artikel i New York Times. Min första reaktion var en känsla av uppgivenhet. Om skillnaden är så stor redan hos småbarn, hur ska vi kunna göra något åt det? Ganska snart infann sig dock en annan insikt. Sverige och USA skiljer sig åt på en avgörande punkt. I Sverige går de flesta barn i förskola. Och om den sociala miljön avgör barns språkutveckling och lärande, så kanske förskolan kan kompensera för skillnader i hemmiljön.

Frågan är bara hur medvetet vi arbetar i våra svenska förskolor för att utveckla barns språk och lärande? Svaret är: olika. I en studie från Göteborgs universitet (Barns tidiga lärande, Sheridan m fl) har svenska forskare visat att olika förskolor arbetar olika med barns lärande och utveckling. De fann tre olika huvudtyper av lärandemiljöer som de beskriver som låg, god eller hög kvalitet. Och de fann föga förvånande att lärandemiljön i förskolan har betydelse för barns utveckling och lärande.

Låg kvalitet kännetecknas av att lärare och barn tycks vara engagerade i ”olika världar”. ”Målen är otydliga och verksamheten bärs mer eller mindre upp av regler och återkommande rutiner.” I förskolemiljöer med god kvalitet inriktas arbetet på sociala aspekter. ”Barnen leker tillsammans på egen hand och får goda möjligheter att utvecklas socialt tillsammans med lärare som oftast visar intresse och engagemang för det barnen gör.” På så sätt är det en trygg miljö för barnen att vistas i. Men, ”skillnaden i relation till förskolor av hög kvalitet ligger främst i frånvaron av medvetna lärandetillfällen och utmaningar för barn utifrån läroplanens intentioner.” Förskolor med hög kvalitet innehåller alla positiva drag hos förskolor med god kvalitet, men de ger något mer. De stimulerar barns lärande.

I förskolor med hög kvalitet blir omsorg, lek och lärande en helhet som möjliggör en utveckling av barnens lärande. ”Detta sker i en miljö som är rik på material, stimulans och utmaningar. Lärarna är pedagogiskt medvetna och möter barnen i deras intentioner, intressen och frågor. Deras fokus är riktat mot vad det innebär att kunna något – alltså mot de kompetenser och insikter barn behöver utveckla för att förstå olika fenomen och orsaker, och för att se samband och mönster. Samtidigt utvecklar de förmåga att kommunicera och samarbeta med andra. Dessa lärares förhållningssätt kan beskrivas som lärandeorienterat, då de utöver ett förhandlande också har en tydlig lärandedimension i sitt samspel med barnen.”

För mig kan dessa beskrivningar lätt överföras till lärandemiljöer i alla skolformer och alla stadier. Jag har sett dem. Jag har upplevt dem. Som elev. Som lärare. Som rektor. Som skolchef. Jag vet vilka miljöer som stimulerat mig mest.

Huvuduppgiften för alla våra skolor är att skapa dessa utmanande lärmiljöer. I en sådan pedagogisk miljö är det möjligt att kompensera för olikheter i barns uppväxtvillkor. Det finns till och med studier som visar att de kan övervinnas helt.

I en kunskapsöversikt från Skolverket, ”Ekonomiska resursers betydelse för pedagogiska resultat”, beskriver författarna en studie av 900 skoldistrikt i Texas. Där jämfördes elevernas resultat med uppgifter om lärarnas utbildning, erfarenhet, ämneskunskaper och pedagogiska kunskaper. Undersökningen omfattade också uppgifter om lärartäthet och skolstorlek.

Resultaten visade att lärarkompetensen har större förklaringsvärde för elevernas resultat än elevernas socio-ekonomiska bakgrund, liksom då det gäller lärartäthet och skolstorlek. ”Effekten var så stark att efter kontroll för socio-ekonomisk bakgrund visade sig skillnaden mellan svarta och vita elevers studieprestationer förklaras nästan enbart av lärarkompetens.”

Författarna till Skolverkets kunskapsöversikt sammanfattar sina upptäckter: ”Till skillnad från de övriga resursslag som vi diskuterat i denna översikt framstår resultaten från studier av lärarkompetensens betydelse för elevernas resultat som relativt entydiga.”

Det finns med andra ord övertygande bevis för att sociala skillnader i barns uppväxtvillkor kan mildras eller till och med övervinnas beroende på hur våra förskolor och skolor arbetar. Vi kan göra skillnad! Och vi ska göra det!

Tidigare betyg är inget hinder för bättre kunskaper

Av , 26 november, 2010 18:06

Christian Lundahl, docent i pedagogik i Uppsala, har ett inlägg på SvD:s Brännpunkt om förslaget att tidigarelägga betygsättningen i Sverige till årskurs 6. Det finns många kloka och intressanta iakttagelser i artikeln som har rubriken ”Tidigare betyg ger inte bättre kunskaper”. Men rubrikens slutsats saknar stöd i artikeln. Däremot kan vi konstatera att tidigare betyg ”i sig inte förbättrar elevers resultat”.

Christian Lundahl beskriver egentligen detta själv när han berättar att forskare ”kunnat konstatera radikala resultatförbättringar, när lärare fått möjligheten att systematiskt och under en längre tid, arbeta med bedömning som en del av undervisningen.” Detta, skriver Lundahl ”utesluter i princip inte att lärare också arbetar med betygssättning i undervisningen”. Därmed kan vi dra slutsatsen att en tidigare betygsättning inte är något hinder. Och att en kontinuerlig bedömning i undervisningen rent av kan åstadkomma ”radikala resultatförbättringar”.

Lundahl använder den internationella elevjämförelsen PISA:s resultat för att jämföra länder med olika betygssystem. Han konstaterar att merparten av de länder som presterar sämre än Sverige har tidigare betyg. Samtidigt konstaterar han också att de flesta länder som presterar bättre än Sverige också har tidigare betyg. Hur ska vi förstå detta? Jag ser svaret i Lundahls egen artikel. Han skriver ”Istället pekar forskningen mot att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydelsen för elevernas resultat och kunskapsutveckling.”

På denna punkt håller jag med Christian Lundahl helt och hållet. Läraren är helt avgörande. Eller om vi formulerar det ännu tydligare. Det är kvaliteten på lärarens undervisning som avgör hur det går för eleverna.

Jag vill gärna dra ännu en slutsats av dessa premisser. Om det är kvaliteten i lärarens undervisning som avgör elevers resultat, vad är det då läraren sätter betyg på? Eleven eller sin egen undervisning?

Jag påstår att läraren genom betygen sätter betyg på sin egen undervisning. Men så uppfattas inte betygen i debatten. Istället uppfattas betygen som ett resultat av elevens begåvning och/eller flit. Det är ur detta förhållningssätt som betygens negativa effekter härstammar.

Om en elev får ett dåligt betyg så tolkas det oftast som orsakat av elevens egna egenskaper – lägre begåvning, sämre socioekonomiska förutsättningar, föräldrarnas lägre utbildningsnivå, etnicitet etc. Detta i stället för att se elevernas resultat som ett resultat av skolans sätt att fungera. Jag anser att det är detta förhållningssätt som är det skadliga, inte betygen i sig.

Lärares, elevers och föräldrarnas hela förhållningssätt till bedömning behöver förändras om resultatförbättring ska kunna ske”, skriver Lundahl. Exakt! Och förhållningssättet måste ändras så att bedömningens resultat tolkas som ett betyg på skolans förmåga – inte elevens. Det behövs en synvända, helt enkelt.

Jag är benägen att hålla med Lundahl på ytterligare en punkt. Liggande förslag till betygskriterier ”innebär sannolikt att lärares fortbildning kring bedömning mest kommer att handla om att lära sig tolka det nya betygssystemet.” Därför hoppas jag att Skolverkets förslag till kunskapskrav ändras så att vi får användbara betygskriterier.

Otydliga kunskapskrav

Av , 21 oktober, 2010 19:04

Jag har tidigare uttryckt mitt stöd för regeringens beslut om ny läroplan för grundskolan. Beslutet om kursplanernas syften och centrala innehåll är också mycket bra. Däremot är de ännu inte fastställda förslagen till kunskapskrav oanvändbara.

Om jag tänker utifrån ett lärarperspektiv, så kan jag lätt se hur Syfte och Centralt innehåll gör det möjligt att lägga upp en bra undervisning för eleverna. Detta kommer att stärka likvärdigheten och kvaliteten i svensk skola. Det blir alltså tydligare än nuvarande läge – såväl för elever, lärare och föräldrar.

När jag däremot studerar Skolverkets förslag till ”kunskapskrav” så vet jag inte hur jag ska bedöma elevernas kunskaper på ett likvärdigt sätt. Kraven är mycket abstrakt formulerade, innehåller svårbegripliga nivåskillnader och jag tvingas göra tolkningar som kommer att minska likvärdigheten (eftersom olika lärare kommer att göra väldigt olika tolkningar). Otydligheten i formuleringarna kommer att tvinga lärare och skolor att skapa egna lokala krav. (Anne-Marie Körling har vältaligt argumenterat för att vi inte ska skapa egna lokala varianter som avviker från de nationella kursplanerna. De saboterar nämligen likvärdigheten i undervisning och bedömning.)

För att ge ett par exempel på otydligheten i förslaget till kunskapskrav. Kursplanen i Historia. För betyget E ska eleven ha ”grundläggande kunskaper”, för betyget C ”väsentliga kunskaper” och för betyget A ”omfattande och centrala” kunskaper. Vad är skillnaden mellan dessa begrepp? Skillnaderna är inte lätta att förstå. Jag är själv utbildad lärare i filosofi och relativt van att diskutera abstrakta begrepp. Skillnaderna är svårbegripliga för mig och kommer med all sannolikhet att vara det för andra lärare också.

I ämnet historia ska jag som lärare undervisa om allt från antiken till nutid. En rimlig nivå på betyget godkänd vore att eleven tagit till sig det viktigaste i alla moment vi behandlat på mina lektioner. Men i kunskapskravet för betyget E räcker det med att eleven kan beskriva ”något historiskt sammanhang”, för C och A ”några historiska sammanhang”. Eleven ska för betyget E ”ge exempel på orsaker och konsekvenser”, för betyget C ”koppla ihop orsaker och konsekvenser” och för betyget A ”generalisera kring orsaker och konsekvenser”. Vem kan förstå detta på ett entydigt sätt? Och hur blir det med rättssäkerheten för eleverna?

Jag skulle kunna ge många fler exempel. All den tydlighet som Syfte och Centralt innehåll skapar omintetgörs av förslaget till Kunskapskrav.

Jag har kontrollerat med mina medarbetare och frågat dem om de förstår hur de ska hantera formuleringarna. Ingen har hittills förstått mer än jag.

En ytterligare reflektion. Mål att uppnå i nuvarande kursplaner har vi i Haninge använt för att genomföra kunskapskontroller i läsning, matematik, kemi, fysik, biologi, samhällskunskap, historia, geografi och simning. Vi har kunnat formulera provfrågor och kriterier för lärarnas observationer. På motsvarande sätt har lärare i hela landet kunnat använda målen i undervisning och bedömning. Förslaget till kunskapskrav går inte att använda på detta sätt.

Hur ska vi hantera denna situation? Det kan naturligtvis betraktas som ett nederlag för regeringen om det inte snabbt kommer fram beslut om kunskapskrav. Jag tror dock att det är bättre att vänta lite med beslut och göra ett omtag. Det får inte bli fort och fel. De redan fattade besluten om Läroplan, Syfte och Centralt innehåll kan få styra så länge. Det är bättre att inte införa något som riskerar att omintetgöra det goda som ligger i redan fattade beslut, än att snabbt fastställa något som återigen kommer att skapa förvirring. Man kanske kan göra Sveriges lärare delaktiga i att fundera ut rimliga bedömningar för de olika betygsstegen.

Kort och gott. Det vore förskräckligt om vi får flummiga kunskapskrav när regeringen utlovat ”Tydligare mål och kunskapskrav” (Prop. 2008/09:87).

Barometern, Ex, ExSvD, Dagen, SMP

Vad är en bra lärare?

Av , 6 oktober, 2010 19:43

Jag känner en ung kvinna som började på lärarutbildningen för några år sedan. Hon intervjuade mig om skolfrågor. En fråga som hon ställde fick mig att fundera.

- Går det att definiera vad som är en bra lärare?

- Ja, sa jag.

I hennes kurslitteratur står att det inte går att definiera vad en bra lärare är. Jag hävdar motsatsen. Jag har själv haft bra och dåliga lärare. Jag har själv varit en bra och en dålig lärare. Och jag vet när jag själv har varit bra eller dålig.

När jag var dålig, så lyssnade eleverna inte på mig. De ägnade sig åt annat. Åt varandra. Anledningen till det är att jag inte var tillräckligt bra. Jag var inte tillräckligt intressant. J ag lyckades inte nå dem. Fånga dem.

När jag var bra, så lyssnade eleverna på mig. Vi samtalade. De hade synpunkter. Jag hade också synpunkter. Jag förmedlade något som fångade deras intresse. Jag utgick från deras intressen och ledde dem till att se nya världar. Det tyckte de om.

När jag läste Skolverkets rapport ”Utan fullständiga betyg” fick jag en tankeställare. Där har man gått igenom ett antal elever som misslyckats i skolan, och sökt förklaringar. De slutsatser de dragit stämmer väl med min egen erfarenhet.

De avgörande faktorerna för framgång är:

  • Engagerade vuxna i skolan som skapat förtroendefulla relationer och haft höga förväntningar i kombination med rimliga krav
  • Anpassning av arbetssätt efter elevernas förutsättningar och behov
  • Elevernas engagemang och vilja
  • Föräldrarnas engagemang och vilja att stödja elevernas studier.

De lärare som fångat mitt intresse har varit engagerade. De har brunnit för sina ämnen. De har haft något intressant att berätta. Jag tror att allt lärande är beroende av att man lyckas upprätta en relation mellan lärare och elev.

Ibland har jag sagt att pedagogikens första princip är att älska! Och jag menar det! Att älska det man ska lära ut. Att älska sina elever. Alla. Utan undantag. Det är inte alltid lätt, men det är en princip. En värdegrund.

Jag vill att det ska gå väl för alla mina elever. Och jag tror att alla kan lyckas. Jag förväntar mig att de ska göra sitt bästa. När de känner att jag förväntar mig det, så gör de också det. Det är enkelt. Men också svårt.

Mina elever känner att jag har krav och förväntningar. De vet att jag vill deras bästa: De vet att jag vill att de ska åstadkomma något viktigt. När jag arbetar som lärare är det viktigt att jag ser till att alla elever är med. Att alla elever är engagerade.

Jag kan alltid välja arbetsmetoder som lockar dem som redan är motiverade. Jag kan få en liten grupp att flockas runt mig, medan de andra lämnas åt passivitet. Men det är inte mitt uppdrag. Jag ska se till att alla engageras. Jag måste se till att jag väljer arbetsmetoder som gör att alla mina elever blir aktiva.

En del av våra bästa lärare tror att de är för ”fyrkantiga”, att de använder ”gamla” arbetssätt. Till alla er, våra bästa lärare, vill jag säga: Fortsätt att använda de arbetssätt som ni vet fungerar! Det spelar ingen roll om ni kallas moderna eller omoderna. Fortsätt att göra det som ni vet är bra för era elever.

Under hela min egen skoltid upprepades frågan: Varför ska vi lära oss det här? Jag fick aldrig något bra svar från mina lärare. Jag tror att det är svaret på den frågan som kan öka motivationen hos våra elever. Om vi vill att våra elever ska lära sig mer måste vi bli bättre på att svara på den frågan.

Föräldrar är oerhört viktiga för sina barn. Den viktigaste insatsen de kan göra i skolans värld är att poängtera betydelsen av skolarbete för sina egna barn. De behöver inte kunna hjälpa sina barn med varje undervisningsmoment. Men de behöver engagera sig för sitt eget barns studieframgång.

Går det att definiera en bra lärare? Ja! En bra lärare är engagerad. En bra lärare har höga förväntningar på alla sina elever. En bra lärare ställer tydliga krav och använder arbetssätt som engagerar alla elever. En bra lärare motiverar varför man ska lära sig saker. En bra lärare ser till att elevernas föräldrar stödjer sina barns skolarbete.

(Något redigerad version från Värt@veta från november 2005.)

Panorama Theme by Themocracy