Inlägg taggade: dagens nyheter

Om lärarkompetens, sociala skillnader och ekonomi – replik till Karl Asp

Av , 14 mars, 2012 12:36

Jag har nyligen publicerat en replik på bloggen Skola och Samhälle. Eftersom den har principiellt intresse publicerar jag den även här:

I Den otillräckliga bilden av skolan kritiserar Karl Asp mig och John Hattie för att allt för mycket lyfta fram lärares betydelse för elevernas lärande. Det är en märklig kritik för att komma från en lärare.

Läraren är den som undervisar, leder och organiserar elevernas arbete i skolan. Kvaliteten på lärarens förmåga att göra just detta är avgörande för elevernas lärande och studieresultat. Det visar all seriös forskning. I en kunskapsöversikt från Skolverket som behandlar ekonomiska resursers betydelse för pedagogiska resultat drar författarna slutsatsen:

”Till skillnad från de övriga resursslag som vi diskuterat i denna översikt framstår resultaten från studier av lärarkompetensens betydelse för elevernas resultat som relativt entydiga.”

Karl Asp är också irriterad över att jag och John Hattie nedtonar vad han kallar ”ramfaktorernas” betydelse för elevernas lärande. Det handlar om faktorer som ekonomiska resurser, klasstorlek, elevers socioekonomiska status med mera. Egentligen tycker jag inte om begreppet ramfaktorer då det gäller lärande. Det leder tanken fel, till att det finns bestämda ramar för lärandet som inte kan överskridas. Jag tror att dessa ramar kan överskridas. Därför använder jag hellre begreppet förutsättningar.

I sin beskrivning av mina åsikter påstår han att jag ”enbart” ser en förbättring av lärarens undervisningsmetodik som lösningen på skolans problem. Han använder mina uttalanden som exempel på att ”retoriken i skolan har reducerats till att fokusera på i princip endast en del av undervisningen: läraren.”

Det är dock inte min ståndpunkt, vilket framgår om man noggrant läser citatet av mig som Karl Asp hänvisar till:

”Den enskilda läraren betyder mer än både klassens sammansättning, storlek och sociala bakgrund, säger Mats Öhlin.”

Det vill säga, den enskilde läraren betyder mer, men inte allt. Att läraren betyder mer innebär inte att andra faktorer saknar betydelse. Det betyder bara att de har mindre betydelse. Och ju bättre skolan arbetar desto mindre betydelse får de.

Kvantitativa faktorer som klasstorlek kan spela en roll, men gör det inte på något enkelt sätt. Vissa studier, som Ifau:s för någon vecka sedan, pekar på att de kan ha en generell verkan både för elevernas resultat i skolan och senare inkomster. Andra exempel visar att det inte är så enkelt. Johannes Åman gav beskriver i DN hur Kalifornien fick motsatt effekt av minskad klasstorlek på grund av att mindre skickliga lärare kom in i skolorna.

Självklart spelar elevernas sociala bakgrund en roll. Eleverna kommer till skolan med olika förutsättningar och bakgrund. En del elever har fått mycket stimulans i sin hemmiljö, andra mycket mindre. En del elever har ett utvecklat språk, andra inte. De flesta elever i Sverige talar svenska när de kommer till skolan, andra inte. Allt detta spelar naturligtvis roll. Det är förutsättningarna för vårt arbete i skolan. Det är dessutom faktorer som skolan inte kan göra så mycket åt, åtminstone inte på kort sikt.

Det vi däremot kan påverka direkt är vad vi gör när eleven väl kommit till skolan. I skolan har vi en möjlighet att utjämna skillnader i elevers förutsättningar. Elever som fått mindre stimulans i hemmet kan få mer i skolan. Den som inte kan svenska kan få särskild utbildning i just det. Det kan vara motiverat med halvklass i svenska i årskurs ett för att stimulera alla elevers läsförmåga. Kort sagt, vi kan ge mer till de som har mindre.

Tidigare var svensk skola riktigt bra på detta om man jämför med andra länder. Idag ligger den svenska skolan under genomsnittet av OECD-länder då det gäller att kompensera för socioekonomisk bakgrund (PISA 2000-2009). Denna förändring beror inte på att den socioekonomiska situationen i Sverige blivit sämre än i de andra länderna. Jag tror inte heller det beror på att eleverna har förändrats så mycket. De sjunkande resultaten speglar förändringar i den svenska skolans sätt att fungera.

Självklart spelar också ekonomiska resurser en viktig roll för skolans framgång. Det gäller särskilt om man saknar resurser. I många länder kämpar man för att kunna bygga skolor, köpa läromedel, skolbänkar, anställa lärare. I dessa länder är resursfrågan helt avgörande.

Sådant är inte läget i Sverige. I en internationell jämförelse är Sverige ett av de länder i världen som satsar mest ekonomiska resurser till skolan (OECD, Education at a Glance 2011). Men vi har inte bland de bästa resultaten.

Att öka de ekonomiska insatserna är ett relativt vanligt sätt som politiker använder för att förbättra elevresultaten. Men effekterna är långt ifrån entydiga. I den första McKinseyrapporten jämförde man åtta OECD länders ökade ekonomiska insatser i skolan med förändringar i elevresultat mellan 1970-94. Elevresultaten förändrades marginellt och i de flesta fall negativt.

I en studie från Skolverket 1999 jämfördes medelbetygen för 92 000 årskurs 9-elever med fem faktorer: föräldrarnas utbildningsnivå, andel pojkar, andel elever med utländsk bakgrund, antal högstadielever på skolan samt antal lärarveckotimmar per elev. Slutsatsen blev att man ansåg sig kunna förklara 42 procent av variationen i elevbetyg med dessa fem faktorer tillsammans:

”Närmare 60 procent av variationen återstår att förklara. Den oförklarade delen av variationen kan handla t ex om skolors organisation, arbetssätt, ledarstil, skolklimat, läraregenskaper och attityder.”

Det stärker bilden att det som Karl Asp kallar ”ramfaktorer” har mindre betydelse för elevernas resultat i skolan.

Vi har en lärartäthet i Sverige som motsvarar en lärare på 12 elever i grundskolan eller 8,3 lärare på 100 elever (Skolverket 2010). Ungefär hälften av kommunernas ekonomi går till utbildning i förskolan, grundskolan, gymnasiet och vuxenutbildningen. Det finns kommuner och skolor som ger Ipads till alla sina elever.

Under sådana förhållanden är inte resursfrågan det avgörande problemet för skolan – i Sverige. Däremot finns det mycket som talar för att det är skolans sätt att arbeta som spelar den avgörande rollen.

I en annan studie från Skolverket undersöktes orsaker till att vissa elever inte når fullständiga betyg. Författarna pekade ut fyra faktorer som avgörande för att det ska gå bra för elever i skolan:

• Engagerade vuxna i skolan som skapat förtroendefulla relationer och haft höga förväntningar i kombination med rimliga och tydliga krav.

• Anpassning av arbetssätt efter elevernas förutsättningar och behov.

• Elevernas engagemang och vilja.

• Föräldrarnas engagemang och vilja att stödja elevernas studier.

Jag tror att det är sådana faktorer vi bör utveckla för att förbättra resultaten i svensk skola. De är alla möjliga att börja arbeta med här och nu. Det gör att jag känner mig optimistisk inför den svenska skolans framtid.

Är skolan bra eller dålig? Eller både-och?

Av , 19 maj, 2011 17:05

Under våren har debatten om den svenska skolan varit
intensiv. Utbildningsministerns inlägg om katedern var en utlösande faktor.
Maciej Zarembas artikelserie i DN en annan. Debatten har rasat i tidningar, på
bloggar och andra sociala medier. För och emot. Många har känt igen sig och
bekräftar problemen. Andra uttrycker motsatt uppfattning. Lärarförbundets
ordförande uttalade sig emot, LR:s ordförande för.

Vad är då sanningen? Är den svenska skolan bra eller dålig?
Så länge verklighetsbeskrivningen skiljer sig så diametralt kan det vara svårt
att finna en gemensam väg framåt för skolan. Samtidigt tror jag att det kan gå
att hitta en gemensam bild. Jag ska förklara hur jag tänker.

Det är sällan så att en företeelse antingen är bra eller
dålig. Allt existerande har inslag av båda. Och hur de uppfattas beror på
vilket perspektiv man anlägger. Det handlar inte om antingen-eller, snarare om
både-och. Och balansen dem emellan.

Ett sätt att fördjupa frågeställningen om skolan kan vara
att ställa följdfrågor, till exempel: ”Vem är skolan bra eller dålig för?” eller
”Vad är bra eller dåligt i skolan?”

Alla borde bekymra sig över att en fjärdedel av grundskolans
elever har ofullständiga betyg. För den fjärdedelen har skolan inte varit
tillräckligt bra. Det borde vi alla kunna komma överens om. För de tre
fjärdedelar som fått fullständiga betyg har skolan varit betydligt bättre.

Alla borde bekymra sig över att de svenska elevernas
kunskapsresultat sjunker. Skolverket har i flera studier konstaterat detta
faktum, till exempel i den nationella utvärderingen av grundskolan 2003.
Skolinspektionen har konstaterat att varannan elev i gymnasieskolan hoppar av
eller går ut utan godkänt i alla kurser. För att inte tala om internationella
jämförelser som PISA. Eller rapporter om att läsförståelsen sjunker.

När sådant konstateras brukar debatten hamna på avvägar. En
del riktar in sig på fel i provet. Provet mätte fel saker. Eller var inte
tillförlitligt. Eller feltolkat. Andra anser att det som svenska elever är bra
på inte går att mäta. Ytterligare andra lyfter fram kvaliteter i skolan som
inte handlar om kunskaper, till exempel elevernas trivsel.

Men båda sakerna kan vara sanna samtidigt. Eleverna kan både
lära sig för lite och trivas.

I bakgrunden till hela debatten mullrar den gamla
motsättningen mellan ”förmedlingspedagogik” och ”reformpedagogik” eller
”progressiv pedagogik”. De senare har som ledstjärna att ”undervisningen måste utgå
från barnets erfarenheter”. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman konstaterar i ett
debattinlägg att denna motsättning idag ter sig ”helt ofruktbar”:

”Kunskapen är inte något som naturligt växer fram hos ett
barn. Redan att läsa och skriva är, sett till människans utveckling, onaturliga
verksamheter…”

Jag håller med. Kombattanterna talar dessutom förbi
varandra. Motsättningen handlar inte om huruvida skolan ska förmedla kunskaper
eller utgå från barns erfarenheter. Skolan ska göra båda. Samtidigt. Men på
olika plan.

Skolans uppdrag och funktion är att förmedla kunskaper och
färdigheter till eleverna. Det har riksdag och regeringar sedan länge
fastslagit. Det som ska förmedlas framgår av läroplaner, kursplaner och
ämnesplaner. För att inte tala om skollagen.

I frågan om skolans uppdrag och funktion handlar det alltså
inte om barnens erfarenheter. Det handlar snarare om de vuxnas erfarenheter.
Det är de vuxna som har bestämt att barnen ska gå i skolan och få ta del av
nyttiga kunskaper och färdigheter som de vuxna har bestämt. Punkt slut.

Men detta är inte något arbetssätt i undervisningen. Frågeställningen
blir en helt annan då det handlar om undervisning, arbetssätt och
arbetsmetoder. För att kunna förmedla kunskaper till barn och elever måste
lärarna anknyta till barnens erfarenheter, utan att begränsa sig till dem.
Läraren måste i sin undervisning utgå från vad eleverna redan kan för att kunna
leda dem framåt. Den lärare som inte gör det får problem. Liksom dennes elever.

Undervisningen måste bedrivas så att den anknyter till det
som eleven redan vet, men samtidigt ge något mer, på en nivå som är möjlig för
eleven att uppnå. Vygotskij använder begreppet ”proximal utvecklingszon” för
att beteckna detta nästa steg i ett barns kunskapsutveckling. Undervisningen
måste innebära en utmaning för eleven, men lagom stor.

Den pedagogiska utmaningen för lärare handlar inte om
”kateder” eller ”grupparbete” eller ”elevens eget arbete”. Utmaningen består i
att överföra kunskaper till eleverna som eleverna ibland inte själva förstår
att de behöver lära sig, tycker att de behöver lära sig eller tror att de kan
lära sig. För att lyckas övervinna en sådan utmaning måste läraren använda alla
tänkbara medel. Det säger min egen lärarerfarenhet.

Undervisning innehåller några grundläggande element. Läraren
måste skapa kontakt med eleverna och ta reda på vad de redan kan. Läraren måste
introducera eleverna i nya ämnesområden. Läraren måste berätta, visa och
diskutera. Eleverna måste på olika sätt få pröva själv – i grupp, två och två,
enskilt. Läraren måste förvissa sig om att alla elever har lärt sig det som var
tänkt. Undervisning handlar med andra ord inte om antingen-eller, utan om
både-och.

Det är inte heller någon motsättning mellan att förmedla
enkla fakta och att fördjupa eller bredda kunskaper. Allt ska med och alla ska
med. ”Det finns ingen kungsväg till kunskapen”, som Euklides sa till Egyptens
konung när denne ville hitta en genväg till kunskap i geometri.

Vad betyder allt detta? Att det egentligen inte finns några
motsättningar i skoldebatten? Jo, visst finns de. Men de egentliga
motsättningarna kanske inte handlar om vad de synes handla om. Framförallt
handlar det om att sortera i debatten och se hur vi kan hitta vägar som leder
till att eleverna lär sig mer än idag.

Det gäller att komma förbi låsningar i debatten om skolan
och utforska vad som fungerar. Oftast fungerar svensk skoldebatt så att de
flesta deltagare är överens om målen, men oense om vilka medel som får
användas. Om vi verkligen är överens om att alla elever ska nå skolans
kunskapsmål, så behöver vi inte kivas om medlen därför. Arbetssätt är inte bra
eller dåliga. De är mer eller mindre lämpliga för att nå de ena eller andra
målet.

I stället för att strida om medlen bör vi enskilt och
tillsammans utforska vad som fungerar och använda dessa arbetssätt. En sak vi
kan vara säkra på. Det kommer att innebära att vi tvingas sluta med vissa saker
vi gjort. Jag tror framförallt att ensidighet i arbetssätt är av ondo. Men i
gengäld kommer vi att behöva en bred repertoar av arbetssätt för att nå dit vi
vill. Så fortsätt att utforska och pröva och se vilka resultat det åstadkommer.

Tid och kvalitet

Av , 18 september, 2010 00:28

I vårens avtalsrörelse diskuterades lärarnas arbetstid. 198 skolchefer skrev ett inlägg i frågan på DN Debatt. Jag hade en annan uppfattning, vilket jag tydliggjorde i bl. a. Skolvärlden, Lärarnas Tidning och Dagens Samhälle.

Frågeställningen har fortfarande en principiell betydelse. Den förtjänar att begrundas. Därför återpublicerar jag mitt inlägg:

”Jag tillhör den tredjedel av Sveriges skolchefer som inte stöder 198 skolchefers upprop på DN Debatt. En strid om arbetstiden mot lärarnas fackliga organisationer löser inte den svenska skolans problem. Tvärtom.
Vi kan i dag blicka tillbaka på 20 års reformer av skolväsendet som lett fel. Varje rapport om svenska elevers kunskaper visar entydigt att elever kan mindre idag än elever i motsvarande åldrar kunde för 15-20 år sedan. Detta synliggörs i såväl internationella som inhemska jämförelser. En förändring av arbetstiden är inte det trollspö som löser den svenska skolans problem.
Elevernas lärande är det som måste vara utgångspunkten för varje förändring i skolan. Det stora problemet är inte att ”rektor inte får tillgång till 10 timmar av lärarens veckoarbetstid”. Problemet är snarare vilken tid eleverna får tillsammans med sina lärare och framförallt kvaliteten i detta möte.
Vi vet idag vad elever behöver för att nå framgång i sitt lärande. Eleverna behöver lärare som fokuserar på undervisning med tydliga kunskapsmål och tydlig uppföljning. Lärarna behöver förbättra kvaliteten och effektiviteten i sin undervisning, inte nödvändigtvis använda mer tid. Det handlar alltså om innehåll och kvalitet och vilka effekter detta har på elevernas lärande.
För att stärka och stötta lärarna i detta viktiga arbete behöver de också chefer som fokuserar på det pedagogiska uppdraget. Om vi får dessa saker på plats i svensk skola, så kan vi nog också träffa bra avtal om arbetstider.

Mats Öhlin
Skolchef, Haninge kommun”

Läs förresten Skolinpektionens rapport om tillståndet i svensk skola.

Panorama Theme by Themocracy