Sven-Eric Liedmans dikotomi

Av , 27 februari, 2011 20:11

Sven-Eric Liedman är idéhistoriker och författare. Under många år var han professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet. Hans senaste bok heter ”Hets!” och är en bok om skolan. Jag läser den med blandade, ja närmast tudelade känslor.

Den första halvan av boken upptas av en beskrivning av de stora skolpolitiska strömningarna i tiden. Här verkar det mesta numera peka åt fel håll. Skolan, liksom för övrigt stora delar av den offentliga sektorn, utsätts för angrepp på sin autonomi. Den kvalificerade professionella bedömningen hos de anställda ersätts av kvantitativa mätningar av sådant som ”inte går att mäta”.

”Både inom offentlig och privat sektor har det vuxit fram krav på att allt arbete ska dokumenteras på ett sätt som gör det både begripligt och möjligt att kontrollera utifrån”, skriver Liedman. ”Kvaliteten tycks inte kunna bli säkrad förrän den kan uttryckas i siffror.” ”Siffrorna härskar, medan kvalificerade omdömen betraktas med misstro.” För skolans del handlar detta om prov och betyg.

Liedman värjer sig också inför New Public Management och kvalitetssäkring, några av de styrningsmodeller som använts sedan 1980-talet för att modernisera den offentliga sektorn. Dessa är ”nyliberala” idéströmningar, enligt Liedman. De handlar om en övergång från regelstyrning till mål- och resultatstyrning, som skolan upplevde i och med 1990-talet. I stället för att reglera vad de anställda gör, ska de i stället fastställa vad de ska uppnå.

”Från ett tillstånd där staten in i detalj reglerat vad universiteten får göra överflyttas kontrollen in i universiteten, ja in i de enskilda ämnena och till sist de enskilda lärarna och forskarna själva. Kvalitetssäkringen är ett slags samvete som verkar i högskolevardagen.”

Det framgår inte i boken vad som är det stora felet med detta. För mig framstår det som i högsta grad rimligt att staten inte detaljreglerar de professionellas arbete. Däremot bör varje anställd måna om kvaliteten i sitt eget arbete eftersom det är där kvaliteten skapas. Något som vi senare ska se att Liedman själv förespråkar när det gäller lärarens värv.

Liedman vänder sig också mot EU:s så kallade nyckelkompetenser, för att inte tala om Jan Björklunds skolpolitik.

Det kontrollsamhälle som växer fram är så förfärligt, men samtidigt så dominerande att Liedman inte manar till öppet motstånd i detta läge, men väl till passivt motstånd:

”Man behöver inte bryta mot den yttre formen. Man fyller i sina blanketter, snabbt och lagom nonchalant. Man lär sig det som många under hårdare villkor, lärde sig i Sovjet och dess lydstater. Den påbjudna ordningen blir ungefär som korstecknet för en katolik utan övertygelse. Man slår sitt kors, man citerar sin Brezjnev eller Honecker och går sedan snabbt vidare till det väsentliga: att bedriva en fri undervisning som ger föda åt fria människor och en fri forskning som också ifrågasätter det som maktens män och kvinnor förklarar vara fullständigt självklart.”

Så långt den första halvan av boken. Jag värjer mig mot  beskrivningen. Den är för svart-vit. I en tolkning är han rent av motståndare till demokratins princip att de folkvalda styr skolan. Jag vet inte vem Liedman argumenterar mot då han kritiserar det myckna kvantitativa mätandet i skolan. Problemet har hittills inte varit för mycket mätande i svensk skola, snarare frånvaron därav. Skolinspektionen konstaterade för ett par år sedan att 79 procent av alla grundskolor i tidigare åldrar inte hade koll på elevernas kunskapsutveckling i alla ämnen.

Betygen har som fenomen varit frånvarande i stora delar av skolväsendet. När de nu ska införas från årskurs sex är det ett blygsamt steg. Själv fick jag mitt första betyg i årskurs två.

Och vem är det som tror att kvalitet kan översättas till kvantitet? Redan Aristoteles konstaterade att man inte kan blanda ihop dessa begrepp:

”När vi anger ett tings kvalitet, säger vi nämligen att det är gott eller dåligt, men inte att det är tre alnar långt eller en människa. Men när vi säger vad det är, så påstår vi inte att det är vitt, varmt eller tre alnar långt, utan att det är en människa eller en gud.” (Aristoteles, Metafysiken)

Kvalitet kan naturligtvis inte reduceras till kvantitet. Kvalitet ger uttryck för de egenskaper tingen har. Och eftersom världen är oändlig, så har tingen oändligt många egenskaper, varav kvantitet är ett av dem. Därför bör vi inte begränsa oss till att mäta kvantiteter i skolan. Det vore ett stort misstag. Men varför inte mäta det som går att mäta? Och göra kvalificerade bedömningar av det övriga.

Själv förordar jag en modell med både kvantitativ mätning och kvalitativ granskning. Det som inte går att mäta kan bedömas. Det som varken kan mätas eller bedömas kan vi inte veta finns. Och sådant som vi inte vet om det finns bör vi inte ägna oss åt i skolan.

För att göra bedömningar använder sig Skolinspektionen av kvalitetsgranskningar. Genom kvalitetsgranskningarna kan man borra djupare, se bakom siffrorna, observera, ställa frågor, samtala, diskutera, se mönster, dra slutsatser. Den senare metoden har vi använt på kommunnivå i Haninge. Det borde Liedman gilla. Han förordar ”experters kvalificerade omdömen”.

Det är inte heller den ”fria” undervisningen utan ”yttre kontroll” som saknats i svensk skola. Tvärtom. Det stora problemet har snarare varit frihet från undervisning där allt för mycket ansvar för lärandet lagts på den enskilde eleven.

Men så händer något. I den andra halvan av Liedmans bok förskjuts perspektivet från politik och makronivå till undervisning och elevens lärande. Här talar Liedman av egen erfarenhet. Han är ju lärare. Han vet vad som fungerar för eleverna. Plötsligt blir Liedman och jag överens.

Han ser också att det finns problem i dagens skola som pockar på en lösning. Även Liedman ser att eleverna lär sig för lite. ”Alla som har direkt erfarenhet av saken vittnar om att kunskaper i matematik och fysik blivit sämre under senare årtionden”, skriver han bland annat.

 För Liedman är kunskap inte något man kan kompromissa om. Man får absolut inte vara nonchalant inför kunskap, skriver han. ”Där måste man förhålla sig till sina uppgifter ungefär som en skicklig musiker till sitt instrument. Först den som behärskar instrumentet kan improvisera och därmed förhålla sig fritt.”

Liedman värjer sig mot idéer som reducerar lärarens roll till ”medhjälparens och assistentens”. ”Denna bisarra våg av godtrogenhet” kallar han de arbetssätt i skolan där sjuåringar skulle kunna börja forska (nästan) på egen hand ”med hela informationshavet till hands”. Enligt Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan 2003 hade sådana arbetssätt fördubblats på tio-femton år, från en fjärdedel till hälften av undervisningstiden.

Mot sådana ”bisarra” idéer lyfter Liedman fram undervisningen och läraryrket ”som en konst”:

”En god lektion eller en medryckande föreläsning förutsätter inte bara att läraren behärskar ämnet för lektionen eller föreläsningen. Det krävs också en ständig vakenhet för elevernas eller studenternas reaktioner.”

För att vara framgångsrik med sin undervisning räcker det inte med att läraren har intresse för eleverna, utan ”man måste också veta hur den ene eller den andre ska kunna väckas till någon sorts insikt om det som ska läras ut”.  Det är inget givet. Det kommer först av erfarenhet ”där en lärare i sina första trevande försök i yrket sannolikt råkat ut för en svit av misslyckanden men också blivit klokare genom dem. Skickligheten kommer efter hand. Det finns inga enkla tumregler att plugga in och sedan tillämpa.”

”En lärare främsta egenskap är förmågan att väcka entusiasm för ett kunskapsstoff. Det säkraste sättet att göra det är att själv vara entusiastisk. Ett genuint intresse är nämligen smittsamt.”

Detta konstaterades också i en studie från Skolverket 2006, Lusten och möjligheten – om lärarens betydelse, arbetssituation och förutsättningar. Elever lär sig bättre om de har lärare som har lust att vara lärare.

Han berör frågan om elevernas ”deltagardemokrati” utifrån en avhandling av Ellen Almgren Att fostra demokrater (2006):

”Det visar sig att en öppen atmosfär har en positiv effekt på elevernas kunskaper om politik. Om var och en känner sig fri att utveckla sina åsikter stimuleras läraktigheten. Däremot försämras resultaten om skolklassen också får inflytande över vad som ska tas upp, vilket studiematerial som ska väljas och hur undervisningen ska utformas.”

Liedman konstaterar att det finns vissa grundförutsättningar för undervisningen som ”inte är förhandlingsbara”:

”En klass kan inte slippa undan mödan att lära sig det som är viktigt.” ”Elever kan inte bara matas med intresse och förståelse. Det hör till en människas nödvändiga mognadsprocess att också uthärda det som ter sig mindre lustfyllt i ett arbete.”

”Varje utbildning måste innehålla teman som man åtminstone till en början inte kan omfatta med annat än ett rent instrumentellt intresse. Skolan är en lång disciplinering i tålamod.”

Allt oftare beskrivs läraryrket som ett hantverk. Men det tycker Liedman är missvisande. ”Det som gör läraren till en skicklig lärare är inte händerna”:

”Skickligheten kan i stället jämföras med den som gör en läkare till en bra läkare. En läkare måste ha gedigna kunskaper. Men kunskaperna ensamma gör inte honom eller henne till en prydnad för sitt yrke. Det finns yrkesmässiga katastrofer till läkare som kan ha läroböckerna i huvudet men saknar förmåga att omvandla sin lärdom till god medicinsk praxis. Därtill krävs något mer, något som inte kan förklaras med det stela ordet ’tillämpning’.”

Det är bra att det talas om detta. Den enskilde lärarens roll är naturligtvis helt avgörande för den enskilde eleven. Det är inte konstigt att det finns olika kvalitet på lärare. Det finns olika kvalitet på utövare av alla yrken. Men det blir konstigt om vi inte talar om det. Det är förutsättningen för förbättringar. En spade är en spade.

Liedman är heller inte främmande inför att tala om bra och dåliga skolor. Han tycker till och med att ”det är utmärkt att en elev har möjlighet att byta från en dålig skola till en bättre”. Däremot vänder han sig mot betraktandet av eleven som kund:

”Bindningen mellan lärare och elev är djupare än så. En bra skolklass kan inte fungera som en grupp människor som av en tillfällighet råkar befinna sig i samma butik.”

Nu är Liedman inte heller motståndare mot prov och betyg, så som jag uppfattade honom i början av boken:

”I den goda skolan och vid det goda universitetet förekommer det också prov – proven är en del av det motstånd som varje skolsystem måste innebära. Men proven måste vara mer inriktade på varaktiga kunskaper än nu. Det innebär bättre förmåga att förstå problem och resonera kring dem, alltså att sätta dem i sammanhang.”

Javisst. Dåliga prov är dåliga. Och det finns alltför många sådana som inte efterfrågar väsentligheter. Men bara för att det förekommer dåliga prov kan vi inte komma ifrån att prov och prövningar är nödvändiga inom all utbildning. Liedman kallar dem ”nödvändiga kontrollinstanser”. Läraren måste försäkra sig om att eleverna tillägnat sig de kunskaper de har rätt till. Låt oss därför inte strida om huruvida prov ska finnas eller inte. Låt oss bekämpa de dåliga proven och utveckla modeller för goda prov.

Även förekomsten av betyg betraktas av Liedman som ”ofrånkomlig” då det gäller urval till högre studier. Däremot vänder han sig mot betyg som enbart är ”summeringar av resultat av diverse prov på snabbt förgängligt kunskapsstoff”. I stället ska betygen vara ”en värdering av mänsklig mognad och förmåga till fördjupad förståelse”.

Det känns som om Sven-Eric Liedman slits mellan politisk tro och personlig erfarenhet. När han talar av egen yrkeserfarenhet blir verkligheten inte längre svart-vit. I stället för ett antingen-eller får vi ett både-och. Men det måste råda rätt balans mellan de båda. Det handlar inte om prov eller inte prov eller om betyg eller inte betyg. Det handlar i stället om vilka prov och betyg på vad.

Därför blir jag till slut glad över Liedmans bok. Den skapar förutsättningar för en dialog baserad på de verkliga problemen i skolan. Och i dessa frågor finns möjligheter till ett mycket bredare samförstånd än vad den skolpolitiska debatten ofta ger vid handen.

Liedman avslutar sin bok med en vision av skolan år 2030. Han hoppas att skolan ska kunna göra bättre insatser mot segregationen. Han skriver att ”det är barnen och de unga i de åsidosatta områdena som mest av alla behöver kunskapens stimulans. Måtte åtminstone deras barn få den i rikt mått!” Det är en vision jag gärna instämmer i.

SvD, GP, Exp, DN

Liknande innehåll kanske finns här:

  1. Om pedagogiskt ledarskap
  2. Den sociala frågan i skolan
  3. Otydliga kunskapskrav
  4. Den skenbara motsatsen mellan yta och djup, igen
  5. Hellre tänka om – än vara snabb och göra fel

15 svar på “Sven-Eric Liedmans dikotomi”

  1. Plura skriver:

    Mats, det var mycken klokskap och dårskap i ett andetag kring skolan och dess problem.

    Jag är några år äldre än dig men hade till skillnad från dig betyg redan i ettan. Och ärligt talat var det nema problema. Kanske både du och jag ska vara lyckliga över att det relativa betygsystemet infördes under vår skolgång.

    Om man var lite stragegisk kunde man vara lat under skolgången när lärarna höll på med sådant som man redan visste kunde man lägga i växeln och konkurrera ut plugghästarna när det var dags för nästa utbildningsnivå.

    Ska inte raljera mer om betygen. Men det är skrämmande att debatten inte förstått att dagens betygssystem är ett målrelaterat betygssystem, som i förlägningen skulle kunna innebära att samtliga elever i en klass hade MVG eller A i nya betygssystemet.

    I min värld går det både att mäta kvantitet och kvalitet. Det vet både du och jag som vurmar för utvärderingsmetoder som SIQ-modellen. Problemet är väl att skolan allt för länge varit befrida från det här med utvärdering. Att träna att tänka utvärdering utifrån givna kriterier och analyser = se mönster och värdera utifrån det man ser med egna ögon.

    Och det kommer ju inte att bli bättre nu när vi känner kunskapskraven i år 3, 6 och 9 för alla ämnen i Skolverkets kunskapskrav. Däremellan ska lärana på eget skön interpolera utan givna kriterier eller lokala kriterier. Snacka om någon form av huvudlöshet från höga vederbörande.

    Skulle kunna hålla på hur länge som helst om det i och för sig nytigga med de styrdokument som kommer att gälla från 1 juli, men också brister i tänket, väljer att stanna här för denna gång.

    Ett är dock säkert. Håller helt med dig det du sa om TV-serien Klass 9A på Gomorron Sverige. Den sätter fokus på systemfelet i skolan.

  2. Mats Öhlin skriver:

    Tack, Plura!
    Jag kanske är yngre än dig. Men jag är inte särskilt lycklig över det relativa betygssystemet. Själva tanken med det relativa betygssystemet var att begåvningen var medfödd. Det vill säga att skolans inverkan inte kunde göra skillnad. Elevernas resultat var liksom givna från början, genom en genetisk inprogrammering.

    Min uppfattning är att skolan kan göra skillnad. Visserligen har barn olika förutsättningar när de kommer till skolan: genetiska, sociala, etniska, könsmässiga osv. Men skolans insatser kan ändra dessa parametrar. Det är därför alla elever, om de får rätt förutsättningar i skolan, kan få högsta betyg, som du så riktigt påpekar.

    När det gäller mätning bör man göra en nyansering. Allt kanske inte går att mäta mot en kvantitativ skala. Däremot kan allt som existerar bedömas. Det som vi varken kan mäta eller bedöma finns inte för oss. Kanske för någon annan, men inte för oss (än så länge).

    Skolverkets kunskapskrav blev verkligen dåliga. Jag fick indikationer på ett omtänkande, men de förverkligades inte. Jag bävar inför deras implementering.

    Vi har helt klart ett systemfel i skolan. Det är för lite system, helt enkelt.

  3. A.B. skriver:

    @Plura, Öhlin: Det heter ”Jag är några år äldre än du” (Plura) respektive ”Jag kanske är yngre än du” (Öhlin). Lärde ni er inte att skilja mellan subjekts- och objektsformer i skolan? Att förfallet hade gått så långt redan på er tid trodde jag inte.

  4. Mats Öhlin skriver:

    Tja. Språk är inte så enkelt. Det finns olika bruk och olika tolkningar. Du anser alltså att det ska tolkas som en satsförkortning: ”Jag är några år äldre än du (är).”

    Själv är jag inte lika rigid. Trots att jag är svensklärare.

  5. Plura skriver:

    Ursäkta A.B., du skulle vara en duktig korrekturläsare på ett förlag, men ingen idéspridare eller författare.

  6. Detta med orden och stavningen, syftningen och innehållet. Jag lutar mer mot innehållsmässiga frågor. Alltid så. A-M

  7. förlåt – de innehållsmässiga frågorna – fnitter!

  8. Jan Lenander skriver:

    Vilken härlig rescension, den förstärkte boken åt mig, det var så skönt att inse att någon annan också var ambivalent. Jag som använder ”Ett oändligt äventyr” av Sven-Eric Liedman som en mina viktigaste ledsagare skruvar mig också gruvligt av Liedmans stora angrepp mot mätningar och uppföljning och får för mig att det beror på att den politiska makten som får styrmedel genom detta har fel färg. När det kommer till det konkreta kring lärande så hamnar han återigen tillbaka i en härlig välgörande analys som på många sätt motsäger det han sagt tidigare. Det var skönt att läsa dig skriva samma sak som jag upplevde.

  9. Mats Öhlin skriver:

    Tack, Jan! Det var så intressant att i början av boken bara känna sig irriterad, för att därefter kunna dela de flesta iakttagelser. Den partipolitiska uppdelningen i skolpolitiken är inte enkel. Därför irriteras jag av alla försök att förenkla. Hans-Åke Scherp är ett sådant exempel.

    I verkligheten går skiljelinjerna inom alla partier. Min erfarenhet är att det går att finna människor med förnuftiga tankar kring utbildning som sympatiserar med olika partier. I Haninge har företrädare för alla partier en klok hållning.

    De sätter kvaliteten i skolan främst. Det gör också Sven-Eric Liedman när han talar om sin egen lärargärning.

    Tänk om den skolpolitiska debatten kunde grunda sig på praktiska erfarenheter av vad som fungerar för eleverna. Då skulle det vara mycket lättare att hitta en konsensus.

  10. fd rektor skriver:

    AB!
    Min lärare i nordiska språk Staffan Hellberg (professor emeritus i Stockholm) hade en mycket bra förklaring till varför både än dig och än du är rätt. Jag har glömt hur den var men den skrivning du förordar är en påverkan av tyskan på 15 -1600talen. I gammelsvenska sa man motsvarande än dig!
    Det är alltså precis som med skoldebatten – det är svårt att hitta ett 100 % fel och ett 100 % rätt.
    Skall läsa Liedmans bok med ddina välformulerade analyser i tankarna Mats!

  11. Knut Lindelöf skriver:

    Först:
    ”Kvalitet kan naturligtvis inte reduceras till kvantitet … Därför bör vi inte begränsa oss till att mäta kvantiteter i skolan. Det vore ett stort misstag. Men varför inte mäta det som går att mäta? Och göra kvalificerade bedömningar av det övriga.”

    Det har jag flera gånger uttryckt som att vi måste erkänna lärares rätt att vara subjektiva i sina bedömningar, samtidigt som dessa bedömningar aldrig kan ställas över all diskussion. Det ligger i bedömningens natur. Kvantifiering leder till fördumning!

    Jag kände Liedmans ambivalens i luften vid första presentationen och recensionen av Hets. Nu läser jag och ser det tydligt. Det hänger inte ihop. Han vet mycket, mycket är tänkvärt, men han förmår inte slita sig ur sin egen tidsbundna idétradition. Elakt uttryckt: Han kommer inte ut ur det ”politiskt korrekta”.

    Tack för din genomgång.

  12. Tadelugnt skriver:

    Jag ogillar också första halvan av Hets, med en skillnad från dig och dina kommentatorer, på grund av vad som beskrivs – inte på grund av vad Liedman verkar tycka. Att han här tycks en aning sviktande i det jag så ofta beundrat honom för, objektivitet, gör mig bara mer intresserad. Att visa känslor inför vad som håller på att hända är både mänskligt och förtroendeingivande. I användandet av tonvis med fakta är han en förmedlare av djupa insikter, just den typ av kunskap som han själv förespråkar vad gäller kravet på en fungerande skola (du är väl aldrig orolig för hur din egen kunskap värderas i Lidmans ideal?). Säg mig: vann du av läsningen över huvud taget några insikter eller berodde din ”tudelade känsla” bara på att budskapet inte strök dig över ryggen?

    Ett par frågor:
    ”I en tolkning är han rent av motståndare till demokratins princip att de folkvalda styr skolan”. Hur ställer du dig inför hans (Liedmans) åsikt om att demokrati först är möjligt i ett samhälle där bildning existerar? (särskilj här begreppen bildning och utbildning)

    Du skriver att ”sådant som vi inte vet om det finns bör vi inte ägna oss åt i skolan”. Detta får mig att tänka på hur Auguste Comte ville bränna alla metafysiska skrifter på bål. Tycker du verkligen att en sådan positivistisk hållning lämpar sig för skolpolitiken? Som utbildad lärare i filosofi, kan du svara på frågan: vad vet vi egentligen över huvud taget?

    Slutligen. All fakta som boken innehåller pekar i en riktning: den nya skolan kommer att misslyckas. Håller du med eller förkastar du påståendet?

  13. Tack för en intressant recension. Jag har bara läst första halvan av Hets. Nu fick jag lust att läsa även den andra halvan. :)

Lämna ett svar

Panorama Theme by Themocracy